Franska våldsvågen eldar på migrationsstriden i EU

De våldsamma kravallerna i Frankrike har väckt internationell uppmärksamhet. Bilder på förödelsen har spridits världen över och förstärkt intrycket av ett land i kris. Det som inleddes som studentprotester har urartat i bilbränder, plundring och sammandrabbningar med polis i flera franska städer. Våldet har också blivit ett politiskt slagträ i den europeiska migrationsdebatten, där flera ledare kopplar oroligheterna till en liberal asylpolitik.

Ungerns premiärminister Viktor Orbán var en av de första att ta tillfället i akt. På plattformen X skriver han att det meningslösa våldet visar varför Ungern förespråkar en så restriktiv migrationspolitik som möjligt. Även Polens premiärminister Donald Tusk gick ut med ett liknande budskap: Polen kommer inte att upprepa andra europeiska länders misstag, och gränsen ska försvaras hårt mot illegal migration.

Utspelen kommer bara dagar efter att EU:s ledare drabbade samman på toppmötet i Bryssel. Stämningen i förhandlingsrummet var allt annat än god, och diplomater har beskrivit samtalen som ”fruktansvärda”, ”fula” och ”ovärdiga Europeiska rådet”. I centrum stod migrationsfrågan, som fortsätter att splittra unionen trots att en ny migrationspakt har antagits. I grunden handlar det om huruvida EU:s politik ska bygga på solidaritet eller strikt kontroll.

Motsättningarna kan i grova drag beskrivas som en strid mellan två läger. På ena sidan finns Danmarks statsminister Mette Frederiksen och Italiens premiärminister Giorgia Meloni, som länge har drivit på för en stramare migrationspolitik och som ser migration som ett hot mot Europas säkerhet och sammanhållning. På den andra sidan finns Spaniens premiärminister Pedro Sánchez, vars socialistregering driver en av Europas mest liberala migrationslinjer. Förra året beslutade Spanien att hundratusentals papperslösa ska få rätt att ansöka om uppehållstillstånd, ett besked som hyllats av vänsterkrafter men kritiserats av flera andra EU-regeringar.

Flera kritiker menar att den spanska politiken bidrog till den ökade migrationen till den spanska exklaven Ceuta i somras. Ceuta ligger på den afrikanska kontinenten och gränsar till Marocko, vilket gör den till en av EU:s yttre gränser och extra känslig för förändringar i migrationsströmmarna. Incidenter där stora grupper migranter försökt ta sig in i exklaven har flera gånger satt Spaniens gränspolitik under lupp.

På toppmötet kretsade striden kring en formulering om så kallade pull-faktorer, det vill säga omständigheter som kan locka migranter till EU, till exempel generösa asylregler eller amnestier. Frederiksen och Meloni ville att EU-ledarnas gemensamma slutsatser skulle kritisera Spaniens amnesti. Men förslaget fick inget genomslag, inte minst sedan Frankrikes president Emmanuel Macron satte stopp.

– Det var en dålig debatt eftersom den var starkt politiserad och har varit en stor källa till splittring runt bordet, sade Macron efter mötet.

Kort därefter reste han hem till Paris för att hantera ytterligare ett dygn av våldsamma kravaller. Frankrike har under flera år brottats med gängvåld och sociala spänningar i förorterna, och protesterna sätter press på Macrons regering. Samtidigt används oroligheterna av ledare i andra EU-länder för att argumentera för hårdare tag mot migrationen.

Migrationsfrågan har dessutom en längre historia av oenighet inom EU. Flyktingkrisen 2015 skapade djupa sprickor mellan medlemsländerna, och även om en ny migrationspakt nu finns på plats kvarstår stora meningsskiljaktigheter. Ungern och Polen har i flera år vägrat ta emot kvotflyktingar och drivit en hård linje mot asylsökande. Danmark har under Frederiksen varit ett av de länder i EU som fört en mycket restriktiv migrationspolitik, medan Italien under Meloni bland annat inlett ett samarbete med Albanien för att pröva asylansökningar utanför EU:s gränser.

Spanien representerar i många avseenden en motvikt. Sánchez regering ser migration som en nödvändighet i ett åldrande Europa, där flera sektorer lider av arbetskraftsbrist. Den inställningen har dock få allierade bland EU-länderna, och i takt med att högerpopulistiska partier vinner mark har debatten blivit allt hårdare.

Frågan lär därför fortsätta att dominera EU:s politiska agenda under hösten. De franska kravallerna har gett de mest migrationskritiska ledarna ny ammunition, samtidigt som de visat hur svårt det är att nå en gemensam hållning. För Macron, som återigen tvingas hantera både inrikes oroligheter och EU-interna konflikter, finns inga enkla lösningar i sikte.