Ledare: Hånet mot Centern säger mycket – men inget om Centern

Centerpartiets ledare Elisabeth Thand Ringqvist meddelade på måndagen att det i nuläget inte finns förutsättningar att bilda en regering i mitten av svensk politik. Efter en veckas sonderingar med riksdagspartierna tvingades hon därmed konstatera att hennes huvudalternativ inte går att genomföra. Beskedet kom knappast som en överraskning.

DN:s ledarredaktion framhåller att det parlamentariska läget inte har uppstått av sig självt. Det är partierna som har valt att göra en mittenlösning omöjlig. Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna har avvisat samarbete med Socialdemokraterna. Magdalena Andersson (S) har inte heller visat något större intresse för en lösning åt höger, och Miljöpartiet har sagt nej. Enligt ledarredaktionen är det därför inte en naturlag som styr utvecklingen, utan en rad politiska vägval.

Bakgrunden är det låsta parlamentariska läget efter 2022 års val. Då slöts Tidöavtalet mellan Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna. Avtalet, uppkallat efter Tidö slott i Västmanland, har gett statsminister Ulf Kristersson (M) ett regeringsunderlag utanför det traditionella blocket. Centerpartiet, som tidigare haft en vågmästarroll i svensk politik, hamnade utanför samarbetet.

Trots det finns det en matematisk möjlighet till en mittenregering. Riksdagen har 349 ledamöter, och en majoritet kräver 175 mandat. S, C, MP, KD och L förfogar tillsammans över fler mandat än så. Enligt DN:s ledarredaktion är skillnaderna mellan dessa fem partier dessutom mindre än mellan C och Vänsterpartiet eller mellan C och Sverigedemokraterna.

Det finns förvisso tydliga motsättningar. När det gäller kärnkraften vill KD och MP gå åt olika håll. I migrationspolitiken företräder MP och delvis C en mjukare linje än de övriga. Men enligt ledarredaktionen skulle även en betydligt mindre regeringskonstellation kräva svåra kompromisser. Samtidigt är de alternativ som ofta beskrivs som mer realistiska minst lika motsägelsefulla. Före Tidöavtalet fanns tydliga sakskillnader mellan de borgerliga partierna och SD i frågor som EU, integration och klimatpolitik. Ändå är det samarbeten över den gränsen som framstår som gångbara, medan C:s mittenförslag avfärdas som en dröm.

Förklaringen stavas röda linjer. Enligt DN:s ledarredaktion talas det ofta om Centerpartiets röda linjer, och högerpartierna uppmanar ständigt C att sätta sakpolitiken först. Men även andra partier har tydliga gränser. Ebba Busch (KD) säger att hon inte har några röda linjer, men vägrar ändå att förhandla med vissa partier. Ulf Kristersson har en gräns mot samarbete med Magdalena Andersson som enligt ledarredaktionen endast ett ryskt anfall tycks kunna sudda ut. Socialdemokraterna vägrar i sin tur att ingå i lösningar där partiet inte får statsministerposten.

Anmärkningsvärt nog har S och M kommit allt närmare varandra i sakpolitiken. I migrations- och kriminalpolitiken är skillnaderna små. I energipolitiken handlar striden främst om huruvida en överenskommelse måste skrivas ned eller om det räcker med att partierna röstar på samma förslag. Även i ekonomisk politik har avstånden minskat, sedan båda partierna har anammat en politik med omfattande utdelningar till hushållen. Ändå kan de inte göra upp.

DN:s ledarredaktion menar att detta i grunden handlar om identitetspolitik. Partierna styrs av en snäv uppfattning om vilket politiskt läger de tillhör – borgerlig eller socialistisk, blågul eller rödgrön – snarare än av vad som är bäst för Sverige. Om utgångspunkten i stället var sakpolitik, skulle Centerpartiets mittenförslag inte avfärdas som orealistiskt.

Så länge den logiken tillåts styra kommer Centerpartiets ambitioner att vara omöjliga att förverkliga. Enligt ledarredaktionen säger det mer om de partier som upprätthåller ordningen än om Centerpartiet.