Ledare: Hur i hela friden kunde Vänsterpartiet missa det här?

Dagens Nyheter går till hårt angrepp mot Vänsterpartiet i en ny ledare. Kritiken är formulerad som en fråga: Hur i hela friden kunde Vänsterpartiet missa det här? Men bakom rubriken finns en skarp slutsats. Enligt tidningen klarar partiet inte av den mest grundläggande uppgift som ett politiskt parti har inför ett val: att ha kontroll över vilka som placeras på listorna.

Att DN ägnar en ledare åt frågan är i sig politiskt vägande. Dagens Nyheter är en av Sveriges största dagstidningar med en oberoende liberal ledarsida. En ledare är inte en nyhetsrapport, utan tidningens formella ställningstagande. När DN på detta sätt riktar kritik mot Vänsterpartiet är det ett tecken på att frågan anses principiellt viktig, inte bara partitaktiskt. En sådan ledare kan också påverka den politiska debatten, eftersom andra partier snabbt använder den för att kräva svar.

För att förstå allvaret kan man påminna om hur svenska val fungerar. Partierna bestämmer själva vilka kandidater som ska stå på valsedlarna till riksdag, regioner och kommunfullmäktige. Väljarna röstar på ett parti, men de kan också markera en särskild kandidat. Det betyder att partiet ansvarar för att alla namn på valsedeln är människor man kan stå för. Listorna är inte en intern angelägenhet; de är partiets offentliga ansikte inför väljarna. Ingen kandidat kan betraktas som en bisak, eftersom valsedlarna granskas av både journalister, väljare och politiska motståndare.

DN:s ledare handlar därför om något mer än enskilda kandidater. Den pekar på en organisatorisk grundbult. Om ett parti inte vet vilka som finns på dess egna valsedlar, har det misslyckats med sin allra viktigaste demokratiska uppgift. Väljarna ska kunna lita på att ett parti har koll på de människor som företräder partiet i val och i fullmäktige. Frågan är inte ideologisk; den handlar om ordning, ansvar och allmän trovärdighet.

För Vänsterpartiet kommer kritiken i ett känsligt läge. Partiet är ett av Sveriges riksdagspartier och en återkommande stödspelare till Socialdemokraterna i vänsterblocket. Vänsterpartiet driver framför allt frågor om välfärd, arbetsmarknad, klimat och jämställdhet, och partiet har under flera år strävat efter att framstå som ett seriöst och regeringsdugligt parti. En ledare som ifrågasätter partiets interna kontroll kan därför bli en belastning långt bortom själva sakfrågan. Den ger också politiska motståndare ett exempel att använda i debatten. För ett parti som vill vara med och styra landet är interna misstag av det här slaget svåra att försvara.

En försvårande omständighet är att nomineringar i de flesta partier sker lokalt. Det gäller inte minst Vänsterpartiet, där nomineringsarbetet ofta ligger hos medlemmarna i kommun- och regionföreningar. Det är i grunden en demokratisk styrka, men det innebär också att partiledningen har begränsad insyn. DN:s poäng tycks vara att detta ändå inte kan användas som ursäkt. Det yttersta ansvaret för en partis valsedel måste alltid ligga hos partiet som helhet. Väljarna röstar inte på en lokal förening; de röstar på Vänsterpartiet.

Fenomenet är emellertid inte unikt för just detta parti. Under senare år har flera svenska partier brottats med kandidater som efter nominering avslöjats med rasistiska, sexistiska eller på annat sätt olämpliga uttalanden, ofta i sociala medier. Rekryteringen av kandidater sker ofta under tidspress, och den digitala tidsåldern gör att gamla uttalanden snabbt kan grävas fram och bli till politiska skandaler. Det har lett till en debatt om partierna borde skärpa sina bakgrundskontroller, trots att sådana kontroller lätt kan uppfattas som integritetskränkande eller byråkratiska.

Därför borde frågan egentligen riktas mot hela partivärlden. Men DN väljer att peka på Vänsterpartiet, och det görs med en formulering som närmast uttrycker förvåning: Hur kunde det hända? Den tonen kan tolkas som att partiet borde ha vetat bättre. Vänsterpartiet har återkommande presenterat sig som ett parti med hög medvetenhet om makt, moral och representation. Att man då missar något så grundläggande upplevs som särskilt allvarligt. En partiledning som förväntas granska samhällsmakten måste rimligen klara av att granska sina egna listor.

Vad den fortsatta behandlingen blir återstår att se. Men ledaren riktar en tydlig fråga till partiledningen: Hur ska partiet kunna återupprätta förtroendet? Det räcker inte att hänvisa till lokala misstag. Om partiet vill bli taget på allvar måste det visa att nomineringsprocesserna är ordentliga och att ansvaret sträcker sig ända från vallokalen till riksdagen. Det kan handla om tydligare riktlinjer, bättre information till lokala nomineringsgrupper och en central beredning av kandidater som står på valsedlarna.

I grunden handlar det om tillit. Den svenska demokratin bygger på att partier är öppna med vilka de skickar till politiska församlingar. När ett parti inte har koll på sina egna listor urholkas den tilliten. DN:s ledare är kort och gott en påminnelse om att demokrati börjar hemma – i partiernas interna vardag.