C drömmer om mitten – här är den hårda verkligheten

Elisabeth Thand Ringqvist har fått i uppdrag av talmannen att sondera förutsättningarna för en ny regering. Hennes mål är att samla partier från båda sidor av blockgränsen: Socialdemokraterna, Centerpartiet, Miljöpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna – med Vänsterpartiet utanför. Själv kallar hon det för ett mittenalternativ, en beskrivning som Centerpartiet ligger bakom.

De fem partierna står emellertid långt ifrån varandra, både ideologiskt och sakpolitiskt. Ringqvist hävdar att valresultatet inte gav något mandat för en vänstersväng, utan att väljarna vill se en politik förankrad i mitten. Motbilden är att fyra partier inför valet uttalade stöd för Magdalena Andersson som statsminister – och att dessa partier nu samlar en majoritet i riksdagen. Frågan är om inte det tyder på en vänsterlutande väljarvilja.

– Nej, man röstade nog bort Tidöregeringen, men det var inte att rösta på en vänstersväng. Att lägga sin röst på Centerpartiet är inte en vänstersväng, det är att vilja ha sin politik i mitten. Och jag tror att många gjorde det för att också dra Socialdemokraterna till mitten, sade Ringqvist till DN tidigare i veckan.

På måndag ska hon rapportera sitt sonderingsuppdrag till talmannen. Vägen till en fungerande regering är dock kantad av hinder – inte minst bland de egna väljarna.

Regeringsbildning kräver taktiska manövrer och kompromisser, men partierna måste samtidigt undvika en svekdebatt bland sina sympatisörer. Det finns smärtgränser för hur mycket de kan avvika från vallöftena, och att tillfredsställa de spretiga väljargrupperna är ingen lätt uppgift. Statsministerfrågan är den hetaste knuten. Uppdraget går ut på att hitta stöd för en S-ledd regering under Magdalena Andersson, vilket skulle sitta långt inne hos både Liberalernas och Kristdemokraternas väljare.

DN/Ipsos mätningar visar att bara några få procent av KD-sympatisörerna kan acceptera Andersson som statsminister. Bland L-väljarna är andelen något större, men även där är Ulf Kristersson den stora favoriten. L räddades kvar i riksdagen genom stödröster från moderata väljare, som knappast såg framför sig en socialdemokrat i Rosenbad.

Centerledaren pekar ut Vänsterpartiet som det stora problemet. Men Miljöpartiet är lika impopulärt som V hos KD-väljarna – bara någon enstaka procent av dem kan överhuvudtaget acceptera MP:s språkrör som ministrar. Avståndstagandet är ömsesidigt: andelen MP-väljare som vill se KD i regeringen ligger nära noll.

Mätningarna visar också på betydande ideologiska spänningar. S- och MP-väljarnas tyngdpunkt ligger i socialism, feminism och grön ideologi, medan KD-väljarna inte identifierar sig med något av dessa synsätt. Däremot finns en stor samhörighet mellan C och L – båda grupperna omhuldar liberalismen och betecknar sig som borgerliga, med sympatier för feminism och grön ideologi.

Om förhandlingarna ska utgå från sakpolitiken väntar en brant uppförsbacke. I ekonomiska frågor står C, KD och L tydligt till höger medan S och framför allt MP lutar åt vänster. C är det parti som vill sänka skatterna mest, medan MP har lanserat de största skattehöjningarna. Den knuten måste lösas oavsett om Ringqvists alternativ havererar och de rödgröna går vidare med sina förhandlingar.

Skogs- och jaktpolitiken är en annan konfliktpunkt. MP prioriterar naturvärden och biologisk mångfald medan C och KD sätter skogsägarnas och jägarnas intressen i första rummet. Vinstförbud i välfärden, karensavdrag, bensinpriser och beskattning av de rikaste är ytterligare frågor som bäddar för interna strider.

För MP är klimatpolitiken avgörande. Språkrören har redan dömt ut Ringqvists alternativ.

– Det är orimligt att Centerpartiet tror att en regering med KD skulle vara bra för klimatet, sade Amanda Lind till Aftonbladet inför valet.

Gemensamma beröringspunkter finns i infrastrukturpolitiken, synen på småföretagande och satsningarna på försvaret och Ukraina. Men i övrigt står partierna påfallande långt ifrån varandra.

Liberalernas Romina Pourmokhtari har kallat Centerns mittenalternativ för drömmerier om enhörningar och regnbågar – en signal om L:s inställning. L klarade sig kvar i riksdagen genom att surra sig fast vid Tidöprojektet och släppa alla röda linjer mot Sverigedemokraterna. Det betalades med en avgörande mängd moderata stödröster. Att därefter byta kurs och hjälpa en S-ledare till makten vore en minst sagt våghalsig manöver.

KD:s Ebba Busch talade väl om Andersson i valrörelsen och öppnade för blocköverskridande samarbete i exceptionella lägen. Beskedet efter valet är ändå att Busch inte tänker bli drottningmakare åt Socialdemokraterna. Hon är en strateg som inte räds djärva drag – hon gick i bräschen för att släppa in SD i värmen när det var otänkbart för både M och L. Men ett sidbyte så här snart efter valet ligger inte i korten, enligt DN:s källor.

En faktor som talar till Centerns fördel är att Andersson uttryckt sig välvilligt om blocköverskridande samarbete. Hennes enda röda linje gäller SD, och för S är det alltid strategiskt intressant att knyta till sig borgerliga partier för att försvaga högersidan. Frågan är om Ringqvists mittenalternativ kan överleva mötet med den politiska verkligheten.