Tomas Ramberg: Risken för extraval är överskattad

Oron växer inom den rödgröna oppositionen. Flera röster som tidigare varit övertygade om att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centern och Miljöpartiet ska kunna överbrygga sina motsättningar har börjat varna för ett extraval. Samtidigt tänder de rödgrönas inre spänningar ett hopp hos högerfalangen om en comeback för Tidöpartierna.

En rödgrön sida som misslyckas med att bilda regering – trots ett starkt parlamentariskt utgångsläge – skulle få svårt att övertyga väljarna i en ny valrörelse. Inbördes anklagelser imponerar sällan. Ändå bedöms risken för extraval som liten, eftersom de fyra partierna i praktiken är tvungna att nå en uppgörelse. Ingen av dem har något att vinna på att svenska folket återigen kallas till valurnorna.

Bakgrunden är den komplicerade parlamentariska situation som präglat svensk politik sedan valet 2022. De rödgröna partierna förfogar tillsammans över 173 av riksdagens 349 mandat, medan Tidöpartierna – Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna – innehar 176. Den knappa marginalen gör varje regeringsbildning till en ömtålig balansakt.

Läget påminner om 2018, då regeringsbildningen efter valet var ännu mer låst vid samma tidpunkt. Den första statsministeromröstningen hölls då inte förrän i mitten av november, och det dröjde ytterligare två veckor innan Centern accepterade tanken på att förhandla med Socialdemokraterna. Totalt krävdes tre omröstningar innan Sverige fick en regering. Konflikten framstod då som omöjlig att lösa – men mjuknade när tiden krympte och hotet om extraval blev konkret.

Erfarenheten från 2018 visar att det i varje förhandling finns en gråskala. Frågan om ministerposter, som nu låst läget, har flera tänkbara lösningar. Har parterna väl accepterat att ett parti ska ha en plats i regeringen finns olika nivåer av uppgörelser – från tydliga ansvarsområden till mer ceremoniella roller. Partierna kan också enas om gemensamma ståndpunkter i sakfrågor för att visa handlingskraft. Ett exempel som lyfts fram i diskussionen är DCA-avtalet med USA, där partierna kan tänkas enas om skrivningar som understryker avtalets betydelse för Sveriges säkerhet. Poängen är att fantasin sätter gränsen – finns viljan att komma överens, finns alltid formuleringar som alla kan acceptera. Alla vill ha med sig en seger från förhandlingsbordet, och alla behöver visa väljarna att man fått genomslag i hjärtefrågor.

Den svåraste knuten är Vänsterpartiets krav på ministerposter. Partiet har ett kongressbeslut som binder partiledningen att rösta nej till varje regering partiet inte sitter i. Budskapet från V-ledningen är att man inte kan backa – partiet har, som det uttryckts, satt på autopiloten och kastat ut ratten genom vindrutan.

Frågan är hur det skulle se ut i en avgörande statsministeromröstning. Om Socialdemokraterna, Centern och Miljöpartiet erbjuder Vänsterpartiet eftergifter i sakpolitiken – exempelvis billigare tandvård, högre a-kassa och förbättrade pensioner – mot att partiet avstår från regeringsposter, ställs V-ledningen inför ett vägval. Alternativet vore ett extraval som med stor sannolikhet skulle ge Tidöpartierna förnyat förtroende. Vänsterns väljare står längre från Tidösamarbetet än några andra och skulle sannolikt straffa partiet om Nooshi Dadgostar gav högern en ny chans.

Risken för en felbedömning i slutskedet finns dock. När partistrategerna manövrerar under hård tidspress kan en felavläsning av motpartens position utlösa en kris som ingen av parterna egentligen önskar – en småskalig motsvarighet till när missförstånd mellan supermakterna varit nära att utlösa kärnvapenkrig.

Än så länge är varningarna för extraval mest politiskt spel från två håll. Socialdemokraterna vill tvinga fram kompromisser och hoppas fortfarande kunna hålla Vänsterpartiet utanför regeringen. Högern i sin tur har ett uppenbart egenintresse av att regeringsbildningen misslyckas, eftersom ett extraval sannolikt skulle stärka Tidöpartiernas ställning.

Partierna bakom Magdalena Andersson förenas kanske inte av kärlek – men väl av skräcken för extraval. Frågan är om den gemensamma rädslan räcker för att överbrygga de motsättningar som i dag gör sig påminda, eller om en missbedömning i slutskedet kan välta hela korthuset. Det återstår att se vilka uppoffringar varje parti är berett att göra för att undvika en ny valrörelse.