Ledare: Skolan och krispolitiken lider av samma problem

Den 22 oktober publicerade Dagens Nyheter en ledare med rubriken ”Skolan och krispolitiken lider av samma problem”. Texten slår fast att det bara finns ett sätt att vända den negativa trenden: att politikerna vågar gå mot strömmen. Formuleringen fångar en kritik som under lång tid vuxit fram i svensk samhällsdebatt.

Dagens Nyheter, en del av Bonnier News, är en av Sveriges största dagstidningar. Ledarsidan har en etablerad ställning som opinionsbildare. När den kopplar samman skola och krispolitik handlar det därför inte bara om två sakområden. Det är ett inlägg i en bredare diskussion om hur den svenska politiken fungerar som helhet.

Ledaren utgår från att skola och krispolitik har något viktigt gemensamt. Skolan är en långsiktig verksamhet där resultaten kommer först efter år av arbete. Krispolitik handlar i stället om att fatta snabba beslut under stark press. Ändå präglas båda av samma grundproblem, enligt DN:s ledarsida: politikerna reagerar på opinionen i stället för att agera utifrån kunskap, forskning och långsiktiga mål.

Den svenska skolan har under flera decennier genomgått stora förändringar. Kommunaliseringen på 1990-talet, friskolereformen, nya betygssystem och kursplaner har avlöst varandra. Varje regering har velat sätta sin prägel. Resultatet har blivit ett system med svag kontinuitet. Läraryrket har tappat status, och många lärare lämnar skolan. Elevresultaten föll kraftigt i PISA-mätningarna under 2010-talet. Senare mätningar har visat på en viss återhämtning, men Sverige ligger fortfarande efter flera av de andra nordiska länderna. Skillnaderna mellan skolor har också ökat. Skolmarknaden, med friskolor och fritt skolval, har skapat nya drivkrafter men också en allt mer segregerad skola. Kritiker menar att marknadslogiken gått före likvärdigheten.

Inom krispolitiken syns ett liknande mönster. När en kris inträffar, exempelvis en pandemi, en flyktingvåg eller ett säkerhetspolitiskt hot, finns ett enormt tryck på politiker att visa handlingskraft. Ingen vill framstå som passiv. Därför fattas beslut ofta för att lugna opinionen snarare än för att de är de mest välgrundade. Långsiktiga frågor som beredskap, tillit och institutionell styrka hamnar i bakgrunden. Nästa kris riskerar därför att bli lika svår att hantera som den förra. Under pandemin blev det tydligt att beredskapen var eftersatt. Under flyktingkrisen 2015 saknades genomarbetade planer. På samma sätt har säkerhetspolitiken fått ställas om i hög hastighet efter Rysslands invasion av Ukraina. Mönstret upprepas: problemen hanteras när de redan är akuta.

Den gemensamma nämnaren, menar DN:s ledarsida, är bristen på politiskt mod. Att gå emot strömmen kan vara kostsamt på kort sikt. Det kan innebära att ifrågasätta populära förslag, säga nej till symboliska satsningar och fatta beslut som inte ger omedelbara resultat. I skolan handlar det om att skapa långsiktiga villkor för lärare och elever i stället för att ständigt reformera. I krispolitiken handlar det om att bygga robusta system innan krisen är framme. Ingen av dessa vägar ger snabba politiska vinster. Därför är de svåra att välja.

Bakgrunden är internationellt känd. OECD har upprepade gånger varnat för att likvärdigheten i den svenska skolan försämrats. Flera rapporter har beskrivit hur den svenska krisberedskapen urholkats under lång tid. Det här är inga okända problem. Ändå upprepas samma misstag. DN-ledarens poäng är att det inte saknas kunskap. Det som saknas är viljan att agera på den kunskap som redan finns.

Ledarsidan är inte en nyhetsartikel utan ett ställningstagande. Men den formulerar en fråga som alla partier måste förhålla sig till: hur ska en demokrati kunna fatta långsiktiga beslut i en tid när opinionen förändras snabbt? Genom att jämföra skola och krispolitik visar DN att problemet är brett. Det handlar om en politisk kultur där kortsiktiga symboler ofta väger tyngre än långsiktiga resultat. Den diskussionen lär fortsätta långt efter att ledaren har publicerats.