Peter Wolodarski: Ja, Trump gillar Putin mer än Zelenskyj

Onsdagens sändning av SVT:s ”Aktuellt” inleddes med två frågor som alltmer fått retorisk karaktär: Är USA på Ukrainas eller Rysslands sida? Och föredrar Trump helt enkelt Putin framför Zelenskij? Frågorna berör kärnan i en av de svåraste utrikespolitiska situationerna för Europa sedan kalla kriget.

Den bild som växer fram är obekväm. Trump prioriterar i första hand sina egna intressen, i andra hand sin familjs och först i tredje hand USA:s. Ukraina finns inte med på den listan. I Trumps ögon är Zelenskij inte heller en jämlike. Han är ett hinder för den uppgörelse med Ryssland som Trump vill nå. Att Zelenskij dessutom står för ett demokratiskt motstånd mot Rysslands invasion gör honom svårplacerad i en världsbild där status och makt relationer väger tungt.

Putin och Trump har olika drivkrafter, men delar uppfattningen att demokratin är besvärlig och att ett svagt, splittrat Europa vore att föredra. Rysslandsexperten Fiona Hill, som i många år rådgav den amerikanska regeringen, har pekat på att Putins krig mot Ukraina bottnar i en föreställning om rysk storhet och historiska anspråk. Putin ser sig som arvtagare till Peter den store och Katarina den stora. Han är fast i en tolkning av historien som ska rättfärdiga dagens övergrepp. Trump är annorlunda. Han lever i nuet, jagar snabba avtal och bryr sig om status, ära och personlig vinning.

Ord är för Trump bara redskap. De behöver inte stämma överens med verkligheten. Smicker är det språk han förstår. Därför var det knappast förvånande att hans sändebud Steve Witkoff kallade Putin för en ”humanitär ledare”. Det är samma logik som när EU- och Natoföreträdare känner sig tvingade att tacka Trump och visa respekt. Vicepresident JD Vance gav Zelenskij en tydlig order förra året: visa tacksamhet. Den som styr världens mäktigaste nation förväntar sig underdånighet.

Vad Europa underskattar är att det inte bara handlar om att hantera en megalomans humör. Centrala delar av Trumpsfären vill, liksom Ryssland, se en permanent försvagning av det europeiska samarbetet. Det syns i den amerikanska administrationens nationella säkerhetsstrategi, där EU öppet kritiseras. Målet tycks vara att Europa ska förbli beroende av USA, både för sitt försvar och för sin energiförsörjning. Den mest cyniska utvecklingen vore om USA importerade billig rysk energi för att sedan sälja den vidare till ett desperat Europa med rejäl vinst. Kina gör redan i praktiken något liknande på världsmarknaden. Den stora strategiska rivaliteten ligger trots allt mellan USA och Kina.

Ryssland är i grunden kraftigt försvagat av kriget och fungerar alltmer som Kinas råvarubas. Kriget kostar enorma summor, men en återgång till en normal ekonomi skulle riskera en kollaps. Peking har ett fast grepp om Moskva och skulle kunna pressa Putin till eftergifter. Än så länge har kriget dock gynnat Kina: USA och Europa har splittrats, Ryssland har gjorts beroende av Kina och konflikterna i Mellanöstern har fördjupats. USA har kört fast där och dräneras på resurser.

För Ukraina är kriget inte en geopolitisk kalkyl. Det handlar om överlevnad. För Europa är utgången lika existentiell, eftersom Ukraina i praktiken blivit kontinentens viktigaste försvarsmur. Om Ukraina faller, försvagas hela EU:s säkerhet. Slutsatsen är att Europa måste hjälpa Ukraina med de resurser som krävs för att hålla Ryssland stången. Det gäller både militärt, ekonomiskt och civilt.

I Frankrike väntas ett presidentval nästa vår, och många befarar vad en seger för Marine Le Pen skulle innebära för stödet till Ukraina. Oron är befogad, men Frankrike har också egna ekonomiska problem. Sett till landets storlek ger landet mindre stöd än flera andra europeiska stater. Samtliga EU-länder behöver bidra mer, inklusive Sverige, som redan ligger över genomsnittet.

Norge har under kriget dragit stora fördelar av höga olje- och gaspriser. Den redan enorma oljefonden fortsätter att växa. Samtidigt håller landet fredskonferenser och delar ut priser. Vad ska denna förmögenhet användas till om kriget flyttar sig västerut och freden i Norden hotas? Frågan blir alltmer obekväm. En stor del av det nordiska tänkandet bygger fortfarande på att vi lever i en evig fredstid, där enda långsiktiga planeringen gäller pensionen. Det är en trygghetsbild som världsläget inte längre motiverar.

USA föredrar Ryssland framför Ukraina. Trump föredrar Putin framför Zelenskij. Det är utgångspunkten för kommande förhandlingar, oavsett hur de paketeras. Europa är inte längre en åskådare till krig långt borta. Frågan är om beslutsfattarna i Bryssel, Oslo och Stockholm har förstått allvaret. Hittills tyder mycket på att svaret är ett tveksamt ja.