Max Hjelm: Tänk om vi i själva verket borde njuta av andningspausen

Talmannen Andreas Norlén har börjat anta nästan mytiska proportioner. I den utdragna processen efter riksdagsvalet har han beskrivits som en snäll och mänsklig version av Bigfoot och Yeti – en svårfångad gestalt som presskåren vid flera tillfällen undrat när den ska visa sig.

Snart en och en halv månad efter valet är det fortfarande oklart hur Sverige ska få en ny regering. Hittills har väldigt lite hänt. I måndags lämnade Centerpartiets Elisabeth Thand Ringqvist tillbaka det sonderingsuppdrag hon fått av talmannen. Sonderingarna är ett sätt att kartlägga vilka regeringsalternativ som är möjliga innan en formell prövning sker i riksdagen. Därefter var Norlén tyst fram till torsdag eftermiddag, då han meddelade att Thand Ringqvist ska utsättas för en statsministeromröstning på tisdag – en omröstning hon väntas förlora. Därefter går turen vidare, men någon tydlig regering är ännu inte i sikte.

Det svenska systemet bygger på att talmannen föreslår en statsministerkandidat för riksdagen. En kandidat kan tillträda om en majoritet av ledamöterna inte röstar emot. Statsministeromröstningen är ett av få formella steg i den annars informella processen som föregår en regeringsbildning; innan dess handlar det om att sondera, förhandla och pröva olika konstellationer. I praktiken är Norléns roll främst symbolisk – det är partierna som i slutändan måste komma överens. Risken att 2018 ska upprepas har lyfts från flera håll. Då tog det 134 dagar innan regeringsfrågan var löst, en process som präglades av blockpolitisk låsning och krävde samarbete över blockgränsen. Även denna gång har det hörts kritik mot partierna: de uppträder omoget, borde skynda på och skärpa sig. Ingen nämnd, ingen glömd.

Väntan är inte värdig, tycker en del. Men det finns också en fråga om den utdragna processen kanske borde ses som ett andrum. Den tanken aktualiseras av teatergruppen Hjärter Fems uppsättning ”Exil i Hello Kitty City” på Teater Brunnsgatan 4 i Stockholm. Pjäsen är en omarbetning av Samuel Becketts ”I väntan på Godot” – men med kvinnor i huvudrollerna. Beckett tillät inte kvinnor att spela figurerna i sitt original, och dramakollektivet har därför skrivit en egen version, med en tydlig samtida blick.

I föreställningen sitter två kvinnor och väntar på en man vid namn Daniel. Ibland är den ena på väg att ge upp, men tillsammans håller de ut. Daniel kommer snart, intalar de sig. Genom hela pjäsen kretsar allt kring detta löfte om att något ska hända. Det blir en nästan exotisk skildring av väntan – i en tid när allt ska gå fort.

Det Stockholmsbaserade betalbolaget Klarna, grundat 2005, har blivit en av Europas främsta aktörer inom köp-nu-betala-senare-tjänster. Företaget har gjort kreditbetalningar till en normal del av e-handeln; enligt uppgifter som Dagens Nyheters ledarredaktion lyfter fram har 80 procent av svenskarna någon gång haft en utestående betalning hos Klarna. Expressleveranstjänster skickar paket nästan omedelbart, och streamingtjänster gör att ingen längre behöver vänta på att en film ska börja. Väntan har blivit en bristvara. Samtidigt är politiska processer sällan snabbare än vad partierna tillåter.

Kanske är det därför inte fel att njuta av väntans dagar, resonerar ledarredaktionen. Ingen vet vad som händer när skeenden väl drar i gång. Pjäsens slut illustrerar faran med att vänta: till skillnad från i ”I väntan på Godot” kommer Daniel faktiskt. Men när han strosar in på scenen pepparsprejar kvinnorna honom i panik. De når varken fram till Daniel eller varandra.

För partierna väntar en liknande prövning. Sverige har varit här förut, och det finns inga garantier för att processen snart får en lösning. Tisdagens statsministeromröstning väntas misslyckas, och därefter tar processen ännu en vändning. Ju längre tiden går, desto större blir risken att den långa väntan fördjupar misstro i stället för att skapa utrymme för eftertanke. Talmannen, som hittills hållit en låg profil, lär förr eller senare tvingas kliva fram på allvar.