Tomas Ramberg: Thand Ringqvist får själv gräva mittens grav

Regeringsfrågan har sedan valet hamnat i ett dödläge där partierna bygger barrikader i stället för att söka kompromisser. Vänsterpartiet har med sitt kongressbeslut markerat att man bara kan tänka sig att släppa fram en regering där partiet självt sitter. Det kravet har nu blivit den avgörande frågan i de fortsatta sonderingarna.

Centern, som fått talmannens uppdrag att undersöka möjligheterna att bilda en ny regering, befinner sig i ett svårt läge. Partiet har under valrörelsen profilerat sig som ett mittenalternativ, men har samtidigt tagit allt tydligare avstånd från Vänsterpartiet. Nu tvingas centerledaren hantera ett projekt som saknar stöd från flera av de partier som skulle krävas för en mittenmajoritet.

Liberalerna har gjort klart att man inte tänker delta i något centerlett regeringsbygge. Enligt uppgifter ska L-ledaren inte ens ha velat tala med Socialdemokraternas Magdalena Andersson när hon sondera. Uttalanden från Romina Pourmokhtari, som liknat idén om en mittenregering vid enhörningar och regnbågar, har ytterligare försvårat Centerns väg framåt.

Frågan är nu hur Centern ska gå vidare. Centerledaren hade hellre sett att Ulf Kristersson fick sonderingsuppdraget, eftersom den som har svaga kort gärna väntar med att bli synad. Nu tvingas hon i stället själv hantera det mittenprojekt som hon ägnat hela valrörelsen åt att lansera. En tänkbar väg är att hon i slutändan verkar för en socialdemokratisk enpartiregering, eller en koalition mellan S och Miljöpartiet, där varken Centern eller Vänsterpartiet ingår.

En sådan lösning vore i linje med vad Socialdemokraterna länge velat se, men den har sannolikt inte tillräckligt stöd i riksdagen. Bedömare räknar därför med att det kommer att krävas ytterligare en eller två statsministeromröstningar innan en regering kan tillträda. Det är inte uteslutet att Magdalena Andersson fälls en gång till, för att sedan återuppstå som statsminister när motståndet mjuknat.

De senaste veckornas politiska retorik präglas av upptrappning. Centern har velat framstå som mer distanserad från Vänsterpartiet än tidigare och har samtidigt skaffat sig en ny konflikt med Miljöpartiet genom att förespråka en socialdemokratisk enpartiregering. Vänsterpartiet, å sin sida, har lyckats etablera sitt krav som en realitet.

För Socialdemokraterna handlar det om en djupt rotad principfråga. Ett nära regeringssamarbete med Vänsterpartiet har länge ansetts skrämma bort mittenväljare och ge V en legitimitet som på sikt kan försvaga S. Samtidigt skulle en koalition med V och Miljöpartiet försvåra den politik som S under senare år fört på migrations- och kriminalområdet.

Inom högern finns det samtidigt en utbredd uppfattning att en regering med Vänsterpartiet skulle gynna de borgerliga i nästa val. Nooshi Dadgostar har därför en hel del påhejare från höger i den pågående processen. Flera bedömare menar dock att den kalkylen kan slå fel. Väljarna tenderar att vänja sig vid nya politiska konstellationer, och en regering med V skulle inte nödvändigtvis flytta blockpolitikens mittpunkt åt vänster. Ungefär hälften av väljarna vill även i nästa val se en socialdemokratiskt ledd regering, och opinionen har en förmåga att anpassa sig till det politiska landskap som faktiskt uppstår.

Det som nu gör processen så svår är att ingen vill visa svaghet innan de verkliga förhandlingarna börjar. Partierna har grävt skyttegravar och repeterar argumenten utan att någon kommer närmare den andre. Vad som i slutändan kan tvinga fram en uppgörelse är hotet om extraval. När det konstitutionella trycket blir tillräckligt starkt brukar kompromissviljan öka.

För den som ser det låsta nuläget framstår en rödgrön regering som avlägsen. Men politiska dödlägen är sällan permanenta. Efter ytterligare misslyckade omröstningar dras tumskruvarna åt, och till slut kan partierna tvingas välja mellan en oönskad kompromiss och ett nyval. Då först brukar vägen framåt öppnas.