Alex Schulman: Det är generande att se att vi lade våra röster på barn

Alex Schulman är inte nöjd med det politiska läget i Sverige efter riksdagsvalet. I en krönika i Dagens Nyheter skriver han att de 6 834 413 vuxna som röstade i september har anledning att känna sig lurade. ”Nu vet vi att vi röstade på barn”, skriver han. Enligt Schulman är det genant att se hur de valda politikerna har betett sig.

Krönikan publicerades på måndagen under rubriken ”Det är genant att se att vi lade våra röster på barn”. Texten är ett tydligt ställningstagande från en av Sveriges mest välkända krönikörer. Schulman skriver att han själv var en av de vuxna som gick till vallokalen, men att han i efterhand känner sig lurad.

Med ”barn” menar Schulman inte bokstavligen barn. Liknelsen är ett retoriskt grepp för att beskriva politiker som enligt hans mening saknar mognad och ansvarskänsla. Han riktar sig inte mot något enskilt parti, utan mot ett bredare politiskt klimat där kortsiktighet och personliga utspel tycks gå före långsiktiga lösningar. Det är en kritik som ligger nära den frustration som många väljare har gett uttryck för under senare år.

Alex Schulman är författare och har skrivit flera uppmärksammade böcker, däribland ”Bränn alla mina brev” och ”Överlevarna”. Han är också en av personerna bakom podcasten ”Alex & Sigges podcast”, som under många år var en av Sveriges mest populära poddar. Som krönikör i Dagens Nyheter har han en bred plattform, och hans texter har ofta väckt debatt.

Dagens Nyheter är en av Sveriges största morgontidningar och grundades 1864. Tidningen beskriver sig som oberoende liberal och ingår i mediekoncernen Bonnier News. Genom att publicera en text som Schulmans ger tidningen utrymme åt en personlig och subjektiv röst i den politiska debatten. DN:s kultursidor har länge varit en arena för skribenter som vill utmana etablissemanget.

Riksdagsval hålls i Sverige vart fjärde år. Valet i september var inget undantag, och valdeltagandet låg på en hög nivå. Enligt siffror som Schulman lyfter fram röstade 6 834 413 vuxna. Det är en påminnelse om att demokratin bygger på att många människor tar ställning. I Sverige har valdeltagandet under lång tid legat över 80 procent, vilket är högt i en internationell jämförelse. Men för Schulman väcker siffran också en obekväm fråga: Vad gör alla dessa röster med den politiska kulturen?

Frågan om förtroende för politiker är inte ny. I flera länder har väljare under senare år uttryckt missnöje med etablerade partier, och i Sverige har debatten om politiskt ledarskap blivit allt hårdare. Politiker anklagas ofta för att ägna sig åt symbolpolitik och kortsiktiga utspel snarare än att ta itu med svåra samhällsproblem. Schulmans krönika kan ses som en del av den utvecklingen, även om hans text i första hand är en personlig reaktion på valresultatet.

Riksdagen har 349 ledamöter och Sverige har ett proportionellt valsystem. Det innebär att partierna fördelas mandat i förhållande till sin andel av rösterna. För att ett parti ska komma in i riksdagen krävs minst fyra procent. Systemet har under lång tid gynnat en mångfald av partier, men det har också lett till att regeringsbildandet ofta är en utdragen process. Den politiska debatten handlar därför inte bara om sakfrågor, utan också om allianser och strategier – något som kan upplevas som lek snarare än allvar.

Det är ännu för tidigt att säga vilka effekter krönikan får i den fortsatta debatten. Men den sätter fingret på en fråga som många väljare brottas med efter en valrörelse: Hur vet man att man har lagt sin röst på någon som verkligen är redo att styra landet? Schulmans svar, i alla fall den här gången, är att han inte vet det. Han skriver att han känner sig lurad, och att det är genant att se att vuxna människor lade sina röster på barn. Frågan är om den känslan delas av andra väljare.

För Dagens Nyheter är publiceringen ännu ett exempel på hur tidningen använder krönikor för att skapa engagemang bland läsarna. För Alex Schulman är den ett inlägg i en pågående samhällsdiskussion. Och för de 6 834 413 vuxna som röstade i september är den en påminnelse om att valet inte slutar vid vallokalen. Oavsett hur den tas emot blir krönikan en del av en bredare berättelse om demokratins tillstånd i Sverige.