På söndagen var svenske Suldan Hassan ytterst nära att ta sin första internationella mästerskapsmedalj. I en tät spurtuppgörelse på Victoria Square i centrala Birmingham korsade 28-åringen mållinjen som fyra, blott tre sekunder bakom israelen Gashau Ayale som knep tredjeplatsen. Segern gick till tysken Amanal Petros, som var ohotad och gick i mål på 2.09.11, sju sekunder före italienaren Pietro Riva på silverplatsen. Loppet präglades av ett högt tempo där Petros tidigt tog kommandot och aldrig släppte greppet om täten. För Hassan handlade det om en kamp mot klockan och om att hålla sig inom räckhåll för pallen, något som höll på att lyckas ända in på upploppet.
Hassans fjärdeplats är Sveriges bästa resultat i herrmaraton i ett internationellt mästerskap sedan Gustaf Jansson tog brons vid OS i Helsingfors 1952. I EM-sammanhang har Sverige tidigare haft Henry Palmés brons från 1938 och Thore Enochssons silver från 1934. På damsidan har Isabellah Andersson retroaktivt tilldelats ett maratonbrons från EM 2010. Den historiska kontexten gör prestationen ännu tydligare – det är över 70 år sedan en svensk herre var så här nära en medalj i ett stort mästerskap på maraton. Det placerar Hassan i en exklusiv skara av svenska långdistanslöpare.
Suldan Hassan inledde sin satsning på maraton först i början av 2024. Dessförinnan hade han en 14:e-plats från VM i fjol som främsta merit på distansen. Född i Somalia kom han till Sverige som elvaåring och tävlar för Ullevi FK. I Birmingham var Hassan den som anförde klungan bakom Amanal Petros och såg stark ut i jakten på sin första medalj, men hamnade alltså precis utanför pallen. Hans förmåga att hålla ett högt tempo under de sista kilometerna visar på en mognad som lovar gott inför framtida mästerskap. Att han redan nu, efter så kort tid på distansen, kan mäta sig med de bästa i Europa är anmärkningsvärt.
Fjärdeplatsen är Sveriges femte i EM-historien på herrsidan, vilket innebär att Sverige tillsammans med Frankrike har flest fjärdeplatser i hela mästerskapet. Det är en statistisk kuriositet som ändå vittnar om en jämnhet och bredd i den svenska maratonlöpningen, även om den absoluta topplaceringen ännu låter vänta på sig. Birmingham, som för första gången stod värd för ett stort friidrottsmästerskap, bjöd på en utmanande bana med flera backar, vilket gjorde att taktiken blev avgörande. Med en publik på plats längs hela banan, och ett väder som bjöd på både sol och vind, blev det en dag där de taktiskt starkaste belönades.
Resultatet ger också en tydlig signal inför kommande mästerskap. Med OS i Los Angeles 2028 i sikte har Hassan visat att han kan vara en medaljkandidat på den allra största scenen. Svenska friidrottsförbundet har under flera år satsat på långdistanslöpning, och Hassans framfart är ett kvitto på att den satsningen ger resultat. Snittiden på 2.09 visar på en tuff bana, men också på en stark startfält där marginalerna var minimala.
I damernas EM-maraton var finländskan Alisa Vainio helt överlägsen. 28-åringen, som slutade femma i VM-maran i Tokyo förra året, var för första gången favorit i ett stort mästerskap. Hon höll för trycket och tog sin första mästerskapsmedalj i friidrott. Vainio har dock en gedigen meritlista från andra sporter. Två gånger har hon tagit VM-brons i bandy innan hon började satsa på friidrotten för fullt. 2013 blev hon näst bästa målskytt i F17-VM i bandy som avgjordes i Nässjö. Hennes övergång från bandy till löpning är ett tydligt exempel på hur idrottslig talang kan omsättas i nya sammanhang.
Vem som vann skytteligan i det mästerskapet? Filippa Angeldahl, som i dag är en av Sveriges största fotbollsstjärnor. Det är en passande påminnelse om hur idrottsvärlden ofta korsar vägar, och hur talang kan ta sig uttryck inom flera olika grenar. Vainios dominans i Birmingham visar också på en stark utveckling inom finländsk distanslöpning, där hon nu etablerat sig som en av kontinentens främsta. Hennes seger var aldrig hotad, vilket understryker hennes klass på distansen.
För Suldan Hassan väntar nu fortsatt satsning mot nya mål. Att han redan efter drygt ett år som maratonlöpare kan utmana de allra bästa i Europa bådar gott inför framtida mästerskap. Med en fjärdeplats i EM som språngbräda har han visat att han hör hemma i den absoluta världseliten på distansen. Frågan är inte om, utan när, den första stora medaljen kommer. Med tanke på hans snabba utvecklingstakt lär svensk friidrott få anledning att jubla inom en snar framtid.
