Det är omkring tio grader i vattnet när Ellen Fildebrandt kliver i vid badbryggan i Skåre. Den 31-åriga Trelleborgsbon behöver bara en kort stund i havet för att känna att resan inte är över. För några år sedan sa läkare efter läkare att hon aldrig skulle kunna simma igen. Nu står hon här, i ett grådisigt oktoberväder, med blicken riktad mot nya mål – bland annat OS i Los Angeles 2028.
Fildebrandt, tidigare Olsson, lärde sig simma som treåring i Skåre. Redan som barn tog hon simborgarmärket och hamnade i Guinness rekordbok. Långdistans blev hennes gren, och tillsammans med sin mamma startade hon Skåre Swim Club. Namnet var en hyllning till platsen där allt började. Hon tävlade då mest internationellt och blev med tiden bäst i Sverige på öppet vatten. OS i Tokyo 2020 var det stora målet.
Pandemin satte dock stopp för planerna. Ellen bodde då i Saarbrücken i Tyskland, där hon varit verksam i åtta år, och alla bassänger stängdes i ett halvår. För att hålla formen uppe inför OS-satsningen cyklade hon sex timmar om dagen i samma monotona position. Den belastningen tror hon i dag var grunden till den skada som skulle förändra karriären. När bassängerna öppnade igen pressade hon på för hårt, och axeln gav upp helt. Supraspinatussenan, en av senorna i axeln, var till största delen av.
Beskeden var nedslående. Sex läkare sa att hon aldrig skulle simma igen. En av dem sa att hon skulle vara glad om hon i framtiden kunde lyfta sina egna barn. För Fildebrandt, som alltid använt simningen som en ventil, blev det ett hårt slag.
– När andra saker inte funkade i livet, så hade jag alltid simningen. Plötsligt fanns den inte där längre, säger hon.
Räddningen kom genom maken Christoph Fildebrandt, tysk OS-simmare. Han vägrade låta henne ge upp.
– Han sa att jag känner dig, du har pannben, så vi letar vidare, berättar hon.
De hittade en läkare i Stockholm som gav henne en liten chans att tävla igen, under förutsättning att rehaben fick ta tid. Den blev ett heltidsjobb. I tre år simmade hon enbart med benspark – två timmar på morgonen och två timmar på kvällen – med armarna stilla vid sidan. Bakslagen avlöste varandra. Först hösten 2023 kunde hon ta ett helt simtag igen och ta sig 25 meter i bassängen.
– Jag storbölade när jag satte handen i kaklet, som om jag hade tagit OS-guld, säger hon.
Sedan dess har hon fått lära om simtekniken från grunden. Skadan har gjort att kroppen fungerar annorlunda, och det som tidigare var automatik kräver i dag medvetenhet.
Comebacken i tävlingssammanhang kom i juli, och den kunde inte ha börjat bättre. Fildebrandt vann Vansbrosimningen, det klassiska trekilometerloppet i Dalarna. Det var karriärens fjärde seger i loppet, men den första efter skadan och den mest känslosamma. Hon har också hunnit bli både svensk och dansk mästare på 5 kilometer i öppet vatten.
Vansbrosimningen är en institution inom svensk öppet vatten-simning och lockar årligen tusentals deltagare. För Fildebrandt var det dessutom loppet där allt började. Som tolvåring följde hon med sin storebror när han tävlade, och det var då hon fick upp ögonen för grenen.
Internationellt har öppet vatten-simning vuxit sig starkare sedan 10 kilometer blev OS-distans vid spelen i Peking 2008. För svensk del har grenen fått ökad uppmärksamhet genom såväl Vansbrosimningen som landets framgångar på långdistans.
Nästa steg för Fildebrandt är EM i Italien i maj, där både 5 och 10 kilometer står på programmet. Därefter väntar en eventuell OS-satsning mot Los Angeles 2028. Konkurrensen har hårdnat under åren hon varit borta.
– Många av dem som jag tävlade mot har lagt av och det har kommit nya efter dem, säger hon.
Men målet är inte längre bara medaljer. Vägen tillbaka har gett henne ett nytt perspektiv på vad det innebär att vara idrottare.
– Bara att få stå på en startlinje är en vinst för mig, säger Ellen Fildebrandt.
