Äldreboende satte upp kamera utan att fråga

Utanför dörren till 79-åriga Ilona Nielsens lägenhet på äldreboendet i Sjöbo hänger en leopardmönstrad jacka. Det var hennes favorit, berättar dottern Henrietta Nielsen. Mamman flyttade från Tyskland till Skåne som ung och blev känd i det lilla samhället för sina färgstarka kläder och sitt ljudliga skratt.

Bakom den personliga berättelsen finns en bredare fråga: Hur långt får den digitala övervakningen gå i äldreomsorgen?

För fem år sedan flyttade Ilona Nielsen in på äldreboendet efter att ha fått tecken på demens. Hennes dotter, demensforskare vid Stockholms universitet, har sedan dess riktat kritik mot omsorgen i Sjöbo kommun. Förra våren inträffade det som blev startskottet för en JO-anmälan.

– När vi kom tillbaka från tandläkaren upptäckte vi att hantverkare hade släppts in i den låsta lägenheten. Arbetet med att montera kameran pågick för fullt. Det kändes inte värdigt, säger Henrietta Nielsen.

En lägenhet på ett äldreboende räknas som en privatbostad. JO kritiserar därför vård- och omsorgsnämnden i Sjöbo för att kommunen lät hantverkare installera kameran utan samtycke. Integritetsskyddsmyndigheten, IMY, som också fått en anmälan, anser däremot att det inte går att påvisa att kameran började användas utan tillåtelse.

Kameran är i dag det enda larmsystemet på boendet. Den har en rörelsesensor som reagerar om någon med balansproblem kliver ur sängen. Vid larm skickas en infraröd bild eller livesändning till personalens mobiltelefoner. Familjen har i efterhand godkänt användningen, eftersom det inte finns något alternativ.

Henrietta Nielsen menar att omvårdnaden blivit sämre sedan personalen börjat utföra tillsyn via mobilen.

– Det har hänt flera gånger att vi kommit till mamma och att hon har suttit i sin avföring. Det ser man inte genom kameran, men doften slår emot en när man öppnar dörren, säger hon.

Roland Wiking (S), ordförande i vård- och omsorgsnämnden, säger att kommunen redan före JO:s beslut sett över sina rutiner.

– Det ska inte hända att vi går in i en lägenhet och gör en installation utan godkännande, säger han.

Han framhåller att tekniken gett resultat. Antalet fallolyckor har minskat på de boenden där kamerasystemet införts. Han avvisar att tekniken lett till färre personalbesök.

– Det har inte gjorts några personalförändringar och det finns inget uttalat om att man ska arbeta mindre med de boende. Kanske kan det bli mer tid över till annat när personalen slipper göra onödiga ronder, säger han.

Petra Tegman, ordförande för Demensförbundet, betonar att tekniken inte får ersätta det mänskliga mötet. Hennes erfarenhet är att anhöriga ofta är positiva till digitala lösningar – men bara när syftet är tydligt och tekniken gör tillvaron bättre för de äldre.

– Vi vet att det är människor som kan skapa trygghet, inte minst inom demensvården, säger hon.

Frågan är inte unik för Sjöbo. Allt fler kommuner inför välfärdsteknik som kameror och sensorer, dels för att öka tryggheten, dels för att möta personalbristen. Regeringen har pekat ut tekniken som en förutsättning för framtidens äldreomsorg.

Samtidigt lever omkring 150 000 personer i Sverige med en demenssjukdom, och antalet väntas öka kraftigt i takt med att befolkningen åldras. Alzheimers sjukdom är den vanligaste formen och står för 60 till 70 procent av fallen. Demenssjukdomar är kroniska och påverkar gradvis hjärnans kognitiva funktioner – förmågan att uppfatta och förstå omvärlden.

Mot den bakgrunden lanserade regeringen förra året en nationell demensstrategi för 2025–2028, där flera myndigheter fått i uppdrag att stärka den vetenskapliga förankringen och utveckla demensvården i hela landet. Tidigare i år öppnade också ett forskningscentrum vid Göteborgs universitet med syfte att göra samhället mer demensvänligt.

Henrietta Nielsen, som leder en forskargrupp som studerar demens på molekylnivå, ser en obalans mellan forskningsframstegen och omsorgen i praktiken.

– Kunskapen verkar inte nå fram, säger hon.

I Sjöbo har hon startat en lokal demensförening och bjuder in forskarkollegor för att föreläsa. Hon föreslår också förbättringar för kommunen, bland annat fler stimulerande aktiviteter. Forskning visar att isolering och brist på sociala sammanhang kan påskynda sjukdomsförloppet.

– Jag visste inte vad jag kunde förvänta mig av ett äldreboende. Jag antog att det fanns dagliga aktiviteter, näringsriktig mat och mellanmål som var mer än en mazarin. Men så ser det inte ut, säger hon.

Trots kritiken finns det ljusglimtar. När orken räcker till gör hon och mamman rullstolsutflykter i Sjöbo – med läpparna målade i rött.

– Då pekar mamma på vilken jacka hon vill ha och är alltid väldigt mån om att håret ska vara på ett visst sätt, berättar Henrietta Nielsen.