Kalena: Kanske har kulmagen hamnat i vägen för männen i amerikansk politik

Minnesotas guvernör Tim Walz gästade nyligen Utrikespolitiska institutet i Stockholm och varnade för vad han ser som hot från Trumpadministrationen. För den svenska publiken är Walz fortfarande mest känd som Demokraternas vicepresidentkandidat i presidentvalet 2024, när han ställdes vid sidan av Kamala Harris.

Bakgrunden var ovanlig. Joe Biden hoppade av presidentracet i juli 2024, och Harris fick bygga upp en kampanj på bara några månader. Valet av Walz sågs som ett försök att stärka Demokraterna i Mellanvästern, en region där partiet tappat mark under lång tid. Under kampanjen myntade han uttrycket ”weird” om Donald Trump och J.D. Vance – en formulering som blev en av demokraternas mest uppmärksammade strategiska vändningar. Walz har sedan förlusten fortsatt att vara en av partiets mest framträdande kritiker av Trumpadministrationen.

Walz profilerades som en ”Midwestern dad” – en trygg pappa från Mellanvästern, geografilärare och fotbollstränare som gärna ägnar sig åt bilmekande och grillning. Bilden av den folklige politikern har fått svenska iakttagare att dra paralleller till Liberalernas partiledare Johan Pehrson. Minnesota är dessutom en delstat med starka svenskamerikanska traditioner. Walz har en bakgrund i representanthuset och har varit guvernör sedan 2019, med en profil som präglats av skolsatsningar och infrastruktur. Minnesota beskrivs ofta som en politisk motvikt inom Mellanvästern, med en stark tradition av samarbete över partigränserna.

Det som väckt särskild uppmärksamhet efter framträdandet i Stockholm är dock inte bara innehållet utan också Walz fysiska form. Vid 62 års ålder framstår han som slank och vältränad. Nyligen genomförde han ett motionslopp på 16 kilometer i Twin Cities, det vill säga Minneapolis och Saint Paul, och sprang nästan tolv minuter snabbare än för ett år sedan.

Walz är inte ensam. Illinois demokratiske guvernör JB Pritzker, arvtagare till hotellkoncernen Hyatt, har berättat att han gått ner omkring 36 kilo efter att ha fått diagnosen typ 2-diabetes och börjat med läkemedel. Republikanen Mike Pompeo, som var utrikesminister under Donald Trumps första mandatperiod, uppgav 2021 att han tappat omkring 40 kilo. I Washington har viktnedgång bland politiker blivit ett samtalsämne i sig, inte minst i spåren av den nya generationen diabetesläkemedel som fått stort genomslag i USA. Läkemedlen har i sin tur blivit en stor marknad och diskuteras i allt från hälso- och sjukvård till arbetsmarknadspolitik.

Utvecklingen väcker också frågor om dubbelmoral. Historiskt har kvinnliga politiker i USA fått betydligt större uppmärksamhet för sina kroppar än manliga. Senatorn Kirsten Gillibrand, demokrat från New York, har berättat att hon kallades ”fläskig” och ”knubbig” av kollegor i kongressen efter att hon fött sitt andra barn. Hon har själv pekat på den sexism som präglar kongressen och som många kvinnliga politiker vittnat om. President Donald Trump har vid upprepade tillfällen riktat nedsättande kommentarer mot kvinnliga motståndare, medan hans egen kroppshydda sällan kommenterats i samma termer. Han tycks befinna sig i ett slags undantagstillstånd, där normerna inte gäller.

Forskning om politisk kommunikation har länge visat att kroppsideal spelar in i hur väljare bedömer kandidater. Kvinnor granskas hårdare, medan män i högre utsträckning bedöms utifrån auktoritet och styrka. När allt fler manliga toppolitiker nu genomgår synliga viktförändringar kan det vara ett tecken på att även män börjar omfattas av samma utseendebaserade bedömningar.

Frågan är om det innebär en revansch för de kvinnor som länge fått sin kropp granskad och bedömd. Kulmagen kan i så fall ha blivit en belastning också för män i den absoluta toppen av amerikansk politik. En sådan förskjutning vore inte nödvändigtvis ett tecken på ett mer rimligt synsätt.

Det finns fortfarande en tendens att blanda samman fysisk disciplin med mental skärpa. En vältränad politiker kan uppfattas som mer beslutsam och kompetent, medan en annan kroppstyp kan väcka misstro. Den förenklingen är problematisk, inte minst i en politikerkultur där bilden av en ledare ofta väger tungt. I amerikansk politik lär frågan om form och framtoning fortsätta att spela en central roll.