Amanda lämnade Sigtuna efter misshandeln

Den tystnadskultur som länge präglat Sigtunaskolan i Sigtuna lever kvar, menar Amanda Tedenljung. När de senaste uppgifterna om den anrika internatskolan blev kända, kände hon igen mönstret. Hennes egen klasskamrat misshandlades av fem äldre elever våren 2012 – och ingen på skolan pratade öppet om det.

Det var på vårterminen 2012 som pojken, som bodde på pojkelevhemmet Kvarnbranten, plötsligt försvann från undervisningen. När han kom tillbaka en vecka senare hade han stora blåmärken på armarna. Han berättade för Amanda och några andra klasskamrater vad som hänt: mitt i natten hade han väckts av ett telefonsamtal och kallats ner i källaren. Dagen innan hade han bett att slippa städa en äldre elevs rum eftersom han skulle ha prov. Fem killar i tredje årskursen ställde sig i en halvcirkel och började slå och sparka honom.

Misshandeln fortsatte trots att han grät och försökte skydda sig. Enligt hovrättsdomen var syftet att få honom att lyda order och följa elevhemmets informella regler. Nio dagar senare hade han fortfarande ont i bröstet och blåmärken på armar och axlar. Hans familj märkte att han var nedstämd, och han berättade för sin mamma och syster. De fem pojkarna dömdes senare för misshandel, begången tillsammans och i samförstånd. Straffet blev villkorligt och samhällstjänst. Hovrätten pekade på att misshandeln skett under en längre tid i en miljö där målsäganden borde känna sig trygg, och att det fanns förnedrande inslag.

För Amanda Tedenljung, som då bodde på flickhemmet Haga, var händelsen ingen överraskning. I den lilla klassgemenskapen borde klasskamraten ha kunnat berätta om det som hänt, men i stället möttes han av tystnad – trots stora, synliga blåmärken. Redan när hon gick på skolan upplevde hon att gränserna successivt försköts i den slutna internatmiljön. Det som utifrån skulle betraktas som oacceptabelt kunde normaliseras. Hon beskriver en tystnadskultur där lojaliteten mot elevhemmet vägde tyngre än rätten att berätta.

Efter att polisanmälan gjordes spreds uppgifterna ändå ut. Pojkens syster hade ”försagt sig”, stod det i domen. Då sökte sig elever till Amanda och krävde att hon skulle få sin vän att ta tillbaka anmälan. De menade att han förstörde för tredjeårseleverna, som inte hade menat något illa. Amanda började själv frukta repressalier. När polisförhören pågick var hon rädd för att straffas fysiskt. I stället blev hon utfryst. Under en period sa ingen ett ord till henne. De enda som kontaktade henne var elever som uppmanade henne att övertala vännen att dra tillbaka anmälan.

Hon valde att lämna skolan. Året därpå hölls rättegången och Amanda kallades som vittne. Hon bodde då i Paris och flög till Sverige för att stötta sin vän. Att åter stå öga mot öga med gärningsmännen väckte rädsla. Det tog lång tid och många psykologsamtal innan hon kunde bearbeta det som hänt, berättar hon.

Sigtunaskolan är en av Sveriges mest välkända internatskolor och har länge lockat elever från hela landet. Elevhemmen är en central del av skolans identitet, med husföräldrar som alltid finns på plats. Samtidigt har den slutna miljön uppmärksammats för att skapa grogrund för kränkningar.

Forskaren Petter Sandgren, som har studerat internatskolor, säger att det i dag finns en större öppenhet att anmäla kränkningar. Men den krockar fortfarande med tystnadskulturen. Amanda Tedenljung beskriver samma sak: tanken är att den riktiga familjen egentligen är den man får på elevhemmet, och att det bara är dem man ska berätta saker för.

Dagens Nyheter har sökt skolledningen vid flera tillfällen. De har avböjt att ställa upp på en intervju. I ett generellt uttalande skriver skolchefen Sofia Kinberg att det är oacceptabelt med kränkningar oavsett när i tiden de har skett. De elever som tidningen har pratat med inför rapporteringen har valt att vara anonyma, trots att de bara ville beskriva hur skolan fungerar.

Amanda Tedenljung tror att det krävs ett radikalt omtag. Hon efterlyser att personal och ledning byts ut och att elevhemmen byggs om. Hon vill också ge lärarna mer makt och resurser. Det finns lärare som engagerar sig och försöker bryta kulturen med kamratuppfostran, men de saknar den insyn som krävs för att göra skillnad utanför klassrummet.

Själv har hon valt att tala öppet om det som hände. Hon säger att hon vill bryta tystnadskulturen och, som hon uttrycker det, få det ur kroppen en gång för alla.