”Ghosts of Rosegarden” är en småporrig splatter med extra allt

Elina Pirinens ”Ghosts of Rosegarden” beskrivs som en magstark och kroppslig upplevelse. I en recension från Dansens hus i Stockholm skriver Dagens Nyheters Lisa Boda att hon grimaserar av obehag när hon följer koreografin. I föreställningen blir kroppen en spelplan för både extrem utsatthet och extrem skönhet – en kombination som enligt Boda gör verket svårt att värja sig mot.

För den som inte är bekant med Pirinens konstnärskap kan ”Ghosts of Rosegarden” komma som en utmaning. Boda beskriver en föreställning som inte bara gestaltar teman som sårbarhet och förgänglighet, utan som också gör åskådaren fysiskt påmind om dem. Det handlar inte om en traditionell dansberättelse med tydlig handling, utan om scener där kroppens gränser utforskas genom rörelse, närvaro och precision.

Dansens hus i Stockholm är en av de ledande scenerna för samtida dans i Sverige och har en viktig roll när det gäller att presentera verk som utmanar etablerade föreställningar om vad dans kan vara. Att ett verk som ”Ghosts of Rosegarden” får plats där säger något om den viljan. Boda understryker i sin recension att föreställningen väcker starka reaktioner, och att obehaget inte är en bieffekt utan en central del av upplevelsen.

Verket är inte en isolerad företeelse. Inom den samtida dansscenen har det under senare år skett en tydlig förskjutning mot en mer fysisk och performancebaserad estetik. Flera koreografer arbetar med kroppen som utgångspunkt för att undersöka existentiella frågor, snarare än att bygga föreställningar kring klassiska narrativ. Det märks inte minst i de nordiska länderna, där konstnärer ofta rör sig i gränslandet mellan dans, teater och bildkonst.

DN:s recensent Lisa Boda noterar att hennes egen kropp svarar på det som händer på scenen. Hon grimaserar, inte för att obehaget är enkelt eller entydigt, utan för att uttrycken i föreställningen tränger igenom det intellektuella försvaret. I recensionen framgår att ”Ghosts of Rosegarden” lämnar spår: verket är svårt att sammanfatta i några få meningar och fortsätter att arbeta i betraktaren efter att föreställningen är slut.

Samtidigt är det inte enbart en uppvisning i utsatthet. Boda lyfter fram att koreografin också innehåller ögonblick av stor skönhet, där rörelserna är precisa och formen är tydlig. Det är just växlingen mellan det vackra och det svåra som ger föreställningen dess laddning. Publiken tillåts aldrig vila i en enda känsla, utan tvingas ständigt omvärdera det den ser.

Föreställningen väcker också frågor om vilken roll publiken har i samtida konst. Ska man som åskådare känna sig bekväm, eller kan obehaget vara en del av mötet med verket? Boda tycks mena att det senare är fallet. Genom att låta kroppen reagera – genom grimaser, spänningar eller obehag – blir åskådaren delaktig i föreställningens fysiska språk.

Med ”Ghosts of Rosegarden” bidrar Elina Pirinen till en pågående diskussion om var gränserna för danskonsten går. Det är ett verk som inte gör anspråk på att vara lättillgängligt, men som enligt DN:s recensent har en omedelbar verkan. När föreställningen visas på Dansens hus i Stockholm blir den också ett exempel på hur scenkonsten kan använda kroppen som ett direkt och oförmedlat medium – långt från den polerade underhållning som ibland dominerar stora scener.