Prästen om halloween: ”Vi vuxna behöver också leka död”

Långsamt rör hon sig mellan gravstenarna på Norra kyrkogården i Lund. Prästen Carina Brink har under två decennier sett allhelgonahelgen växa från en stilla kyrklig högtid till något av en folkfest i ljusets tecken.

– Det är framför allt från fredag kväll som det märks vilken omsorg och kärlek många visar den man saknar. Då kommer anhöriga och gör fint på gravarna, säger hon.

På sina håll blir kyrkogårdarna så välbesökta att församlingar får ta in parkeringsvakter för att alla bilburna besökare ska få plats. Carina Brink tvekar inte när hon ska beskriva helgens ställning i det svenska kalenderåret.

– Jag vågar faktiskt påstå att allhelgona har vuxit till den största gemensamma helgen vi har. Det spelar ingen roll vilken kyrka eller tro man hör till. Döden och saknaden förenar.

Högtiden har djupa rötter. Alla helgons dag infaller alltid på lördagen mellan den 31 oktober och den 6 november, och på söndagen följer alla själars dag. Tillsammans utgör de allhelgonahelgen. Under helgen håller Svenska kyrkan särskilda minnesgudstjänster. Traditionen med tända ljus på gravarna etablerades i Sverige efter andra världskriget och har sedan dess fått ökad betydelse, enligt Nordiska museet.

I år sammanfaller den kristna högtiden med halloween, som numera uppmärksammas över stora delar av Sverige med ”bus eller godis”, pumpalyktor och skräckdekorationer.

Carina Brink ser inget problem med att högtiderna möts, även om Svenska kyrkan i år inte håller några halloweengudstjänster.

– Svenska kyrkan är en stor organisation med många människor som tänker olika, och det är bra tycker jag. Det är allhelgonahelgen vi värnar – att skapa utrymme för att få minnas alla som vi saknar. För det gör någonting, att få vara tillsammans med andra i sin sorg.

Själv är hon ett levande exempel på att de två högtiderna kan samsas. Hon beskriver sig som en hängiven halloweenfantast, något hon skyller på att hon som sextonåring var utbytesstudent i USA.

– Jag vet att många tycker att halloween är för mycket. En del förstår sig inte på den, en del tycker inte om den alls. Jag älskar halloween, säger hon med ett leende.

Även om tonerna skiljer sig – den ena högtiden stilla och värdig, den andra högljudd och lekfull – delar de ett gemensamt tema: döden.

– För att ta sig an döden kan den ena högtiden komplettera den andra. Leken är livsviktig. Den får oss att utmana oss själva och våra föreställningar om vad som är läskigt och svårt. Jag tänker att halloween är ett sätt för barnen att få närma sig det de är mest rädda för, att få leka död i ett tryggt sammanhang. Vi vuxna behöver också göra det, säger Carina Brink.

Bakgrunden till halloween finns i irländska och anglosaxiska All hallow’s eve, en keltisk höstfest som markerade skördetiden. Eldar tändes för att vägleda de döda och skrämma bort häxor. Traditionen följde med irländska emigranter till USA under 1800-talet och har därifrån spridits vidare till Sverige, där den under senare decennier blivit en etablerad del av höstlovet.

Halloween har också en baksida, medger Carina Brink. Högtiden är i dag starkt kommersiell och riskerar att handla om att slänga pengar på pynt och godis. Men hon manar till försiktighet innan man dömer ut den.

– Det finns sociala element som är rätt fina. Människor i olika åldrar är ute och rör sig kvällstid. Man knackar på hos varandra och får möjlighet att lära känna sina grannar. Vuxna går in i leken och bjuder på godsaker – det är en övning i generositet.

Själv går hon ”all in” när det är dags. Huset dekoreras med läskiga saker, hon klär ut sig, spelar läskig musik och delar ut godis i absurda mängder – fram till ungefär nio på kvällen, då hon river alltihop. Men mitt i halloweenpyntet ställer hon alltid fram ett gravljus och en utskriven bibelvers.

– Och alla som kommer stannar alltid där. Läser och funderar. Man får hitta sitt eget sätt att fira den här helgen. Inga fasta regler, bara möjligheter.