I Europa råder just nu en omfattande brist på östrogenpreparat som används för att lindra klimakteriebesvär. Situationen har gradvis förvärrats sedan maj förra året och väntas inte förbättras förrän 2027. Bakom bristen ligger en kraftig ökning av efterfrågan efter att nya behandlingsriktlinjer införts i många länder, vilket gjort läkarna mer generösa med att förskriva dessa mediciner.

Under 2025 fick cirka 200 000 kvinnor i Sverige östrogenpreparat mot klimakteriebesvär förskrivna. Enligt Läkemedelsverket innebär det en fördubbling jämfört med för tio år sedan. Det senaste året har utvecklingen accelererat ytterligare, då allt fler länder har uppdaterat sina medicinska riktlinjer och blivit mer liberala i sin syn på klimakteriebehandling.

Bristen drabbar särskilt hormonpreparat som verkar systemiskt i hela kroppen och administreras genom huden. Det handlar om tre typer av läkemedelsformer: plåster, sprej och gel. Maria Wanrud, gruppchef på Läkemedelsverkets enhet för läkemedelstillgänglighet, beskriver hur bristen har spridit sig mellan olika produktkategorier under det senaste året.

I maj förra året började plåstren sina ur apoteken. Detta ökade trycket på sprejpreparaten, och när även dessa tog slut vände sig både läkare och patienter till gelformerna. Nu råder brist på samtliga tre typer av hudadministrerade östrogenpreparat.

Paradoxalt nog är försäljningsvolymerna av dessa preparat trots bristen större än för ett år sedan, enligt Wanrud. Detta visar att problemet inte handlar om att tillverkarna drar sig ur marknaden, utan om att efterfrågan ökat så kraftigt att produktionskapaciteten inte hinner med. Läkemedelstillverkarna vill sälja till den svenska marknaden, men fabrikerna hinner helt enkelt inte tillverka tillräckliga mängder.

Distributionen av läkemedel till olika länder baseras i hög grad på historisk försäljning. När efterfrågan plötsligt ökar med 50 procent eller mer, vilket skett med östrogenpreparat, tar de tilldelade volymerna slut mycket snabbare än förväntat. Detta har skapat en dominoeffekt där bristen sprider sig både mellan produktkategorier och geografiska marknader.

Läkemedelsverket kan inte precisera hur många kvinnor som direkt berörs av bristen. Myndigheten arbetar på olika sätt för att öka tillgången på kort sikt. Bland åtgärderna ingår att importera partier som är godkända i andra länder samt att ge dispenser för produkter med annan märkning eller bipacksedel än de som vanligtvis används i Sverige.

Wanrud betonar att situationen inte är helt akut – det kommer fortfarande in delleveranser till apoteken, och den totala försäljningen är högre än föregående år. Diskrepansen mellan den upplevda bristen och den faktiska tillgången beror på att efterfrågan har dubblerats, vilket gör att många kvinnor upplever medicinen som svår att få tag på trots att vissa volymer finns tillgängliga.

Situationen varierar också mellan olika europeiska länder. Vissa länder har bättre tillgång än andra, men informationen om hur kontinuerlig denna tillgång är varierar. Wanrud menar att man skulle behöva tala direkt med läkemedelsföretagen för att få en fullständig bild av hur de prioriterar olika marknader.

En möjlig lösning för vissa patienter är att byta till östrogentabletter som tas genom munnen. Enligt Läkemedelsverket finns god tillgång på denna typ av preparat. Många kvinnor kan använda dem, men det krävs en noggrann dialog med behandlande läkare eftersom tabletter kan innebära något högre risk för blodproppar och bröstcancer jämfört med hudadministrerade preparat. Vissa patientgrupper med specifika riskfaktorer bör därför undvika tabletter helt.

För att hjälpa patienter att navigera bristen tipsar Läkemedelsverket om två verktyg. På myndighetens hemsida finns restprognoser som visar hur länge olika preparat förväntas vara slut och när de beräknas komma åter. På webbplatsen fass.se kan man dessutom följa lagerstatus på enskilda apotek, vilket gör det möjligt att kontrollera tillgängligheten i närområdet innan man åker dit.

Den senaste tiden har många kvinnor vittnat om de svårigheter bristen medför. Situationen beskrivs som ohållbar när patienter tvingas rusa mellan olika apotek för att hitta de preparat de behöver, ibland i konkurrens med andra kvinnor. Vissa har till och med rest utomlands för att köpa sin medicin.

I den offentliga debatten har det framförts kritik om att bristen beror på att klimakteriebehandling är en ”kvinnofråga” som inte prioriteras, med jämförelser med hur en motsvarande brist på potensmedel för män skulle hanteras. Wanrud är dock försiktig med att kommentera sådan kritik, då hon menar att det är omöjligt att veta hur tillgången på exempelvis Viagra skulle se ut om efterfrågan på det preparatet plötsligt fördubblades.

Läkemedelsverket har fått ett regeringsuppdrag att fram till hösten hitta långsiktiga lösningar på problemet. Uppdraget inkluderar även att utreda möjligheten att göra Sverige självförsörjande på hormonpreparat. En sådan inhemsk produktion skulle dock kräva omfattande investeringar och lång tid att etablera. Enligt Läkemedelsverkets bedömning kommer bristen på östrogenpreparat därför att fortsätta åtminstone fram till 2027.