Relationen inom Tidösamarbetet har under de senaste veckorna försatts i ett nytt krisläge. Spänningarna kulminerade när Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson öppet attackerade Kristdemokraternas Ebba Busch med anklagelser om politisk ryggradslöshet. KD-ledarens svar var snarast ett försoningsförsök på privat nivå – en inbjudan till fika för att lugna vattnen. Enligt uppgifter som kommit till redaktionen avvisade dock Åkesson detta som ett uttryck för undfallenhet snarare än politisk lösning. Frågan är nu om de interna spänningarna har övergått i det som inom statsvetenskapliga kretsar kallas full kannibalism – att partierna börjat slita sönder varandra i jakt på samma väljargrupper.
Bakgrunden till konflikten är strukturell snarare än personlig. Sedan Tidöavtalet ingicks har det konservativa blocket balanserat mellan fyra partier med delvis olika värdegrunder. Moderaterna strävar efter ekonomisk liberalism, Liberalerna efter social liberal reform, medan KD och SD i allt högre grad kämpar om samma grupp: den socialkonservativa medelklassen och arbetarväljare med invandringskritiska åsikter. I det politiska landskapet är just denna grupp den mest expansiva. Väljarströmningarna i de senaste mätningarna visar att SD ligger stabilt kring 20 procent, medan KD:s siffror har pressats ned till strax över riksdagsspärren. Det är en utveckling som sätter press på Busch att profilera sig, samtidigt som Åkesson ser en möjlighet att utöka sitt inflytande ytterligare.
Det som tidigare var en outtalad jakt på överlappande väljare har nu blivit en öppen konflikt. Åkessons kritik riktar sig mot det han uppfattar som KD:s svajande hållning i frågor som energi och klimat, där KD historiskt har haft en tydligare marknadsliberal profil. SD-ledaren menar att kompromisserna på dessa områden urholkar Tidöavtalets kärna, medan Busch försöker framstå som den samarbetsvilliga kraften som håller regeringsunderlaget intakt. Att hon då valde att bemöta angreppet med ett personligt samtal och en fika signalerar tydligt att hon ser konflikten som en relationsfråga snarare än en sakfråga. Men för Åkesson räcker inte det. Han kräver reella politiska eftergifter, inte samtalsklimat.
Kannibalism-metaforen är målande men inte helt tagen ur luften. När två partier delar väljarbas blir resultatet en nollsummespel, där varje procentenhet som vinner det ena förloras av det andra. Det är här de strategiska misstagen ackumuleras. Kristdemokraterna har under flera år försökt liera sig med Sverigedemokraterna på långt avstånd för att behålla en viss distans gentemot ytterkantspositionen. Det har dock visat sig vara en svår balansgång. För väljaren framstår KD ofta som en blek kopia av SD, vilket gör att många föredrar originalet. Denna utveckling är inte unik för Sverige, utan återspeglar en internationell trend där högerpopulistiska partier äter upp mer traditionella konservativa partier. I grannländerna har motsvarande dynamik lett till att etablerade partier antingen marginaliserats eller tvingats omdefiniera sig i grunden.
Den politiska marknaden påverkas också av ett annat fenomen: förväntansgapet mellan vad Tidöpartierna lovar och vad de faktiskt levererar. Gunnar Strömmer och finansminister Elisabeth Svantesson har sökt hålla ihop samarbetet, men de senaste opinionsundersökningarna visar att moderaterna inte har dragit någon politisk fördel av regeringsställningen. Istället är det Åkesson som framstår som den som drar nytta av hårt tonläge. För SD handlar det inte bara om att vinna valet 2026, utan om att etablera sig som den dominerande kraften i det borgerliga blocket. I den kampen är Busch och KD ett hinder som måste undanröjas – eller åtminstone nedgraderas till en ren stödpartiroll.
Frågan är hur länge denna kokande konflikt kan vara utan att skada regeringsunderlaget på allvar. Hittills har man lyckats hålla kriserna inom den egna korridoren. Budgetprocessen har gått framåt, och migrationspolitiken har drivit fram hårda beslut. Men när den interna retoriken mot varandra blir hårdare än den mot oppositionen, närmar sig det en bristningsgräns. En legitimerad statsminister har hittills lyckats hålla korten tätt in till bröstet, men risken är att ett alltför aggressivt maktspel mellan Åkesson och Busch leder till att de borgerliga väljarna tröttnar. Det ligger nämligen i den politiska verkligheten att en blockpolitik som slits isär inifrån tappar sin trovärdighet hos allmänheten.
Det finns också en tidsaspekt. Framåt hösten väntar flera tuffa förhandlingar, inte minst avseende energipolitiken och den framtida kärnkraftsutbyggnaden. Där har KD traditionellt haft starka marknadspositioner och sympatier, medan SD driver en mer centralstyrd och ansvarsfixerad linje. En öppen konflikt där ute skulle bli direkt förödande för regeringssamarbetet. Att SD-ledaren redan nu ifrågasätter KD:s ledarskap är en signal om att den kommande mandatperioden kommer att präglas av konstant maktkamp. För Ebba Busch återstår det svåra korset: att antingen svälja stoltheten och acceptera underordning, eller riskera att gå till val som ett brustet reservhjul.
Analysen som målas upp i den offentliga debatten pekar allt tydligare mot att Tidösamarbetet i sin nuvarande form närmar sig sitt utgångsläge. Från att ha varit ett samarbete grundat i viljan att bryta den socialdemokratiska dominansen, har det nu övergått till ett system där partierna mäter sina framgångar i varandras förluster. Det som började som en strategisk allians mellan fyra självständiga aktörer framstår alltmer som en intern tävling om vem som ska vara den och driva högerpolitiken. Framtiden beror till stor del på om partierna kan återupptäcka konsten att kompromissa – eller om kannibalismen faktiskt kommer att fullborda sig själv redan innan nästa valrörelse har börjat.
