Forskare söker svar om sportfiskets baksidor

En gråmulen morgon i närheten av Gålö, i Stockholms södra skärgård, drar kraftiga vindbyar genom vassruggarna. Förhållandena är idealiska för gäddfiske – det diffusa ljuset gör rovfiskens kamouflage extra effektivt. Tillsammans med sportfiskeprofilen Tobias Fränstam kastar Henrik C. Andersson, länsfiskekonsulent på Länsstyrelsen i Stockholm, vant sitt spö längs vasskanten. Ganska snart ligger ett tiotal gäddor i håven.

Uppdraget är att samla in gäddor till en studie som görs i samarbete mellan Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Linnéuniversitetet och Länsstyrelsen i Stockholms län. På en brygga i andra änden av viken har forskargruppen byggt upp ett tillfälligt operationsbord. Gäddorna sövs med nejlikolja, intuberas med en vattenslang och får ett litet snitt i bukhålan där en sändare placeras. Därefter sys snittet ihop och fiskarna släpps tillbaka.

Sammanlagt ska knappt 200 gäddor i fyra vikar längs ostkusten märkas med sändare. Huvudsyftet är att undersöka hur deras rörelsemönster och beteende påverkas av sälar, som då och då söker sig in i vikarna.

– Eftersom jag själv tycker hemskt mycket om att fiska så är de här forskningsresultaten inte så himla roliga, säger Henrik C. Andersson. Men det är data och fakta som man måste förhålla sig till. Det blir avvägningar mellan olika intressen.

Andersson och hans kollega Niklas Sjöberg planerar även kompletterande undersökningar av hur gäddorna påverkas av sportfiske. Misstanken är att effekten liknar den från sälarna.

– Vi misstänker att gäddorna blir skyggare och mer passiva när det är säl i vikarna. Det har vi sett i flera studier på sportfiske också – att gäddornas funktion som rovdjur i ekosystemet försämras, säger han.

Även om merparten av dagens sportfiske är så kallad catch-and-release, där fisken släpps tillbaka, blir effekten av beteendeförändringen påtaglig.

– Det är på sätt och vis samma sak som att beståndet av rovfisk minskar, säger Andersson.

Ulf Bergström, forskare vid institutionen för akvatiska resurser vid SLU, betonar vikten av att inte upprepa historiens misstag. När handredskapsfisket släpptes fritt längs kusten 1985 fanns det gott om stora gäddor. Men redan i början av 1990-talet började bestånden minska kraftigt.

– Fick man en stor gädda så slog man ihjäl den och fotade den. I bästa fall åt man upp den, men ofta kastade man bara bort den, säger han.

Utvecklingen har varit likartad för exempelvis öring. Sportfisket slog selektivt mot de stora individerna, som är extra viktiga i ekosystemet.

Än i dag har bestånden inte återhämtat sig. I ytterskärgården är de kritiskt låga, även om lokala ljuspunkter finns närmare kusten. Rekordfiskarna är både färre och mindre än under sportfiskets glansdagar för snart 40 år sedan.

Numera har sportfiskets påverkan minskat betydligt genom fångstbegränsningar och återutsättning. I stället är det en rad andra faktorer som hindrar återhämtningen: sälar och skarv har ökat i antal, industrifisket har minskat förekomsten av strömming – en viktig bytesfisk – och storspiggen har tagit över många vikar, där den slukar rovfiskarnas ägg och yngel.

Mot den bakgrunden menar forskarna att sportfisket inte bör bidra till att förvärra läget ytterligare. Redan i dag finns begränsningar: längs kusten får endast gäddor mellan 40 och 75 centimeter behållas och vissa vikar stängs under lekperioden. Men enligt Ulf Bergström behövs fler skyddade områden, även helt fredade året runt.

– Fisketrycket kan annars bli väldigt kraftigt direkt efter fredningsperioden. Än så länge är andelen helt fredade områden mycket liten, säger han.

Frågan om återutsättning är dock komplex. För de flesta arter ligger överlevnaden på 80–95 procent om hanteringen är varsam, men fisket innebär ett stort stresspåslag. Svante Winberg, professor i fysiologi vid Uppsala universitet, forskar om fiskars hjärnor och nervsystem.

– Vi vet att de har samma typ av nerver och system för att förnimma smärta som andra ryggradsdjur, även om de har svårare att kommunicera det, säger han.

Winberg menar att många underskattar fiskars kognitiva förmåga.

– Fiskar är inte dummare än många andra ryggradsdjur. Deras hjärna är uppbyggd precis som vår, och vi kan använda dem för att studera tillstånd som parkinson, autism och alzheimer.

För Henrik C. Andersson är dilemmat påtagligt. Men han ser också sportfiskets värde.

– Man får göra ett aktivt val och förhålla sig till det genom att behandla fisken med största möjliga hänsyn och respekt. För många blir sportfisket en ingång till ett starkt miljöengagemang. För min egen del skulle det vara en enorm förlust i livskvalitet om jag inte kunde fiska.