Försvaret vill stoppa miljökontroller i Östersjön

Stockholms universitet möter ökande svårigheter att genomföra miljöövervakning i Östersjön sedan Försvarsmakten av säkerhetsskäl börjat neka tillstånd för mätningar i känsliga vattenområden. Det som började som rutinmässig miljöuppföljning för tio år sedan har nu utvecklats till en komplicerad balansgång mellan miljöskydd och nationell säkerhet.

Caroline Raymond, miljöanalytiker vid Stockholms universitet, har arbetat med provtagning från Östersjöns botten sedan nya EU-bestämmelser trädde i kraft 2014. Hon genomför mätningar på uppdrag av flera länsstyrelser samt Havs- och vattenmyndigheten, en verksamhet som tidigare bedrivits utan större hinder.

Sverige har en extremt lång kuststräcka i internationell jämförelse, uppdelad i omkring 650 kustvattenförekomster som omfattas av EU:s ramdirektiv för vatten samt havsmiljödirektivet. Även om alla områden inte behöver mätas, kräver direktivet att urvalet är representativt och riskbaserat. För att uppfylla kraven genomför universiteten regelbundna provtagningar för att övervaka vattnets ekologiska status.

I våras ansökte Stockholms universitet om tillstånd att ta prover på tio platser i Stockholms skärgård. Försvarsmakten godkände fem platser men nekade lika många. Detta är en direkt konsekvens av det försämrade säkerhetsläget i Östersjöområdet de senaste åren.

Raymond beskriver situationen som en tydlig intressekonflikt. Det går visserligen att genomföra provtagning på alternativa platser, men då försvinner de värdefulla tidsserierna som utgör kärnan i miljöövervakningen. Det främsta syftet med denna typ av långsiktig övervakning är just att mäta på samma plats över tid för att kunna följa utvecklingen och avgöra om förändringar är miljörelaterade eller beror på andra faktorer.

Dialogen med försvaret försvåras av att tillstånden inte är permanenta. Även om ett område godkänns ett år kan situationen förändras nästa år, vilket gör långsiktig planering praktiskt taget omöjlig för forskarna.

Marko Petkovic, operationschef vid marinen, förklarar att sjömätning generellt är förbjudet, men att enskilda undantag kan ges av regeringen eller Försvarsmakten om det inte bedöms skada totalförsvaret. Varje ansökan prövas utifrån aktuella omständigheter och försvarsmakten måste ständigt ta hänsyn till det rådande omvärldsläget.

I en inlaga till regeringen motiverar Försvarsmakten sina beslut med att sjögeografisk information i vissa områden direkt påverkar möjligheten att bedriva verksamhet och försvara landet, både på kort och lång sikt. Försvarsmakten betonar att det är av betydelse för Sveriges försvarsförmåga att landet ensamt har tillgång till djupdata och övrig information om bottengeografin i känsliga områden.

Utöver djupdata handlar det också om information om anläggningar, kablar och andra konstgjorda företeelser på havsbotten. I tider av ökad spänning i Östersjön, förstärkt av händelser som de saboterade gaspiperna Nord Stream och misstänkta fall av kabelsabotage, har denna typ av information blivit ännu mer säkerhetskänslig.

Petkovic understryker att det är ytterst sällan som ärenden om sjömätningar går så långt att regeringen behöver pröva dem. Försvarsmakten försöker anpassa sig både efter omvärldsläget och efter den entitet som vill utföra sjömätningar, och försöker hitta områden, platser, tider eller geografiska förutsättningar som kan tillmötesgå båda parters intressen.

Stockholms universitet har från sitt håll försökt kompromissa genom att inte ange exakta positioner där proverna tas eller exakta vattendjup i sina ansökningar. För Raymond är det viktigaste att kunna samla in uppgifterna, bearbeta dem, ta reda på den ekologiska statusen och kunna skicka informationen vidare till EU-nivån.

Situationen varierar mellan olika länder runt Östersjön. I Estland har man enligt Raymond släppt allt fritt, med resonemanget att Ryssland som det största hotet redan har tillgång till denna information. Raymond uttrycker nyfikenhet på hur Finland, som nu också är NATO-medlem och delar en lång gräns med Ryssland, resonerar kring dessa frågor.

Om Sverige inte genomför de mätningar som EU-direktiven kräver kan ärendet i slutändan hamna i EU-domstolen, där landet riskerar böter. Detta skapar en komplicerad situation där Sverige behöver balansera sina säkerhetsintressen mot internationella miljöåtaganden.

Även Umeå universitet har stött på liknande problem. Ungefär hälften av deras ansökningar om mätningar har fått klartecken från Försvarsmakten medan hälften har nekats.

Stockholms universitet har överklagat Försvarsmaktens beslut till regeringen, men det är oklart när regeringen kommer att ta ställning i frågan. I väntan på ett avgörande fortsätter konflikten mellan behovet av miljöövervakning och nationella säkerhetsintressen att begränsa möjligheterna att fullfölja Sveriges åtaganden enligt EU:s miljödirektiv.