Nya SIS-chefen om ungdomsfängelser: ”Ingen jätteskillnad”

Statens institutionsstyrelse har under lång tid befunnit sig i mediernas strålkastarljus, ofta av negativa skäl. Fritagningar, kriminalitet och övergrepp har präglat rapporteringen om myndigheten som ansvarar för ungdomar som begått brott eller som behöver vård enligt LVU. Kritiken har varit massiv och många röster har höjts för att ifrågasätta om SIS överhuvudtaget bör behålla sitt uppdrag att hantera landets yngsta och mest utsatta brottslingar.

Trots den hårda kritiken står den nye generaldirektören Martin Valfridsson fast vid att myndigheten ska behålla ansvaret. Han menar att mycket av den bild som har målats upp i offentligheten inte överensstämmer med verkligheten på myndighetens institutioner runt om i landet.

SIS, som är en statlig myndighet under socialdepartementet, driver särskilda ungdomshem och LVM-hem där unga placeras när samhället bedömer att de behöver en säker och strukturerad miljö. Det kan röra sig om allt från ungdomar som begått grova brott till unga som far illa i destruktiva miljöer och behöver skydd och vård.

Under de senaste åren har dock verksamheten skakats av en rad uppmärksammade incidenter. Fritagningar, där kriminella nätverk med våld tagit ut ungdomar från institutionerna, har blivit allt vanligare. Dessutom har rapporter om våld, hot och kriminalitet bland de intagna ökat, vilket har skapat oro både bland personal och i samhället i stort.

Kritiken har kommit från flera håll. Fackförbund har larmat om en ohållbar arbetsmiljö för personalen, medan experter och politiker har ifrågasatt om myndigheten har de resurser och den kompetens som krävs för att hantera en allt mer komplex och kriminaliserad grupp ungdomar. Flera debattörer har gått så långt som att kalla SIS för ett haveri och efterlyst en översyn av hela systemet.

I detta klimat tillträdde Martin Valfridsson som ny generaldirektör för SIS. Hans uppdrag är tydligt: att återställa förtroendet för myndigheten och säkerställa att verksamheten lever upp till de krav som ställs på den. Men Valfridsson avvisar bilden av att myndigheten skulle vara havererad.

Han betonar att de utmaningar som SIS står inför till stor del speglar en bredare samhällsutveckling där ungdomsbrottsligheten har blivit mer grov och där kriminella nätverk har blivit mer organiserade och våldsbenägna. Enligt Valfridsson är detta inte enbart ett problem för SIS, utan en fråga som kräver ett samlat grepp från hela samhället, inklusive polis, socialtjänst och rättsväsende.

Den nye generaldirektören menar också att mycket av det som sägs om SIS i offentligheten är missvisande eller direkt felaktigt. Han vill nyansera bilden och lyfta fram det arbete som faktiskt görs på institutionerna, där personal dagligen arbetar under krävande förhållanden för att hjälpa unga människor tillbaka till ett liv utanför kriminalitet.

Samtidigt erkänner Valfridsson att det finns reella problem som måste åtgärdas. Säkerheten måste förbättras, både för personalen och för de ungdomar som är placerade på institutionerna. Fritagningarna måste förhindras och den interna ordningen måste upprätthållas. För att lyckas med detta krävs ökade resurser, bättre samverkan med andra myndigheter och en mer genomtänkt strategi för hur de mest kriminellt belastade ungdomarna ska hanteras.

Frågan om SIS framtid är långt ifrån avgjord. Debatten om myndighetens roll och ansvar kommer sannolikt att fortsätta, särskilt om nya incidenter inträffar. Men med Martin Valfridsson vid rodret är budskapet tydligt: SIS ska behålla sitt uppdrag och myndigheten ska ta sig ur krisen.

Hur detta ska ske i praktiken återstår att se. Men en sak är säker – SIS befinner sig i en brytningstid där förändringar är nödvändiga om förtroendet ska återställas och verksamheten ska kunna fylla sin viktiga samhällsfunktion.