Statsvetaren om låsta läget – därför ska du fortsätta bry dig

Det svenska politiska landskapet har under senare år förlorat den tydliga höger- och vänstersida som länge strukturerade valrörelserna. Efter valen har regeringsbildningarna i stället blivit utdragna och komplicerade, med partier som tvingats ompröva sina löften och göra uppgörelser över blockgränserna. Vägen framåt har alltmer börjat likna den europeiska: kurvig, flerfilig och stundvis hätsk.

Processen efter valet 2018 är ett tydligt exempel på hur svårt det blivit att forma ett styre. Först fick Moderaternas ledare Ulf Kristersson i uppdrag att sondera förutsättningarna. Därefter var det Socialdemokraternas Stefan Löfvens tur, följt av Centerpartiets Annie Lööf. Två statsministeromröstningar hölls – Kristersson röstades ned, Löfven röstades ned. Till sist valde Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt att släppa fram en S–MP-regering med stöd av C och L inom ramen för det så kallade januariavtalet.

Statsvetaren Jonas Hinnfors, professor emeritus vid Göteborgs universitet, konstaterar att partierna även i dag befinner sig i ett läge där kompromisser är oundvikliga. Ett regeringsunderlag behöver sannolikt samla minst fyra partier, om man inte räknar med en bredare uppgörelse mellan S, M och C.

– Man kan tycka att partierna bara borde komma överens, men där har vi som kommenterar detta och medierna ett ansvar att inte raljera för mycket. Det handlar inte om att någon misslyckas och att ingen tar tag i situationen. Man behöver respektera att det tar tid att ändra sig när det är så djupgående skillnader mellan partierna, säger han.

Att en del väljare känner sig trötta på politik är samtidigt inte konstigt. För den som inte minutiöst följer skeendena kan det framstå som att inga framsteg görs. Men enligt politikerna pågår intensiva samtal för att komma framåt. Den som ändå hänger med i utvecklingen får en tydligare bild av vad partierna faktiskt vill, och vad de är beredda att ge upp.

– Är man intresserad kan man titta på vad partierna verkligen säger. Vad är det de egentligen vänder sig emot? Kan man ge upp allt motstånd vad gäller ideologi och sakfrågor? Det vill partierna inte. Då kan man ändå se att de inte gör detta för att jäklas. De gör det inte för att de vill att det ska ta lång tid, säger Jonas Hinnfors.

Den svenska parlamentarismen bygger på en så kallad negativ ordning: en statsminister behöver inte stödjas av en majoritet, bara inte röstas ned av en majoritet. Det systemet har gjort det möjligt för minoritetsregeringar och informella avtal att bli en normal del av politiken. Utvecklingen liknar den i flera andra europeiska länder, där gamla blockmönster brutits upp och regeringsförhandlingarna blivit både längre och mer oförutsägbara.

Varje steg framåt för partierna närmare ett vägskäl. I slutändan kommer några att behöva komma överens och rösta fram en statsminister. Annars väntar extraval, något som flera partier vill undvika. Hinnfors pekar på att hotet om extraval i sig kan få partier att tänka om.

– Just hotet om extraval gör förmodligen att partier kan tänka om i sina beslut, säger han.

Samtidigt påminner processen om att det politiska landskapet i Sverige har förändrats i grunden. Samarbeten som tidigare var otänkbara prövas nu öppet, och partierna tvingas visa vad de faktiskt prioriterar – inte bara i valrörelser utan också i de långa, mödosamma förhandlingar som följer efter valdagen. För väljarna innebär det en mer komplicerad bild av politiken, men också en möjlighet att se skillnader mellan retorik och handling.

Utgången är fortfarande oviss, men en sak är tydlig: tiden då ett regeringsskifte kunde genomföras snabbt och förutsägbart är över. Den svenska politiken har gått in i en fas där uthållighet, vilja till kompromiss och förmågan att hantera motstridiga krav blir avgörande för vem som till slut får bilda regering.