Miljardstöd till Inlandsbanan stärker Sveriges försvarsförmåga

Regeringen planerar att investera 30 miljarder kronor i transportinfrastruktur som är kritisk för Sveriges försvar. Infrastrukturminister Andreas Carlson (KD) har i en intervju med Ekot meddelat att Inlandsbanan kommer att tilldelas en betydande del av dessa medel, även om den exakta summan ännu inte specificerats.

Försvarsmaktens överstelöjtnant Per-Ove Norell, som är ansvarig för transporttjänst, beskriver regeringsbeslutet som ”ett avgörande steg framåt avseende strategisk rörlighet”.

”Det är inte min uppgift att säga exakt hur mycket pengar det handlar om, men det är en betydande del, mer än några hundra miljoner”, säger Norell. Han tillägger att ”det är ett steg i rätt riktning som även gynnar samhället. Förhoppningsvis slipper vi även en ny situation som den i Västernorrland.”

Inlandsbanans strategiska betydelse för Sveriges beredskap blev särskilt tydlig hösten 2025, när kraftiga skyfall orsakade allvarliga skador på Botniabanan. Under flera dagar stoppades både gods- och passagerartrafik, vilket lämnade Inlandsbanan som den enda fungerande järnvägsförbindelsen mellan norra och södra Sverige.

Från försvarssynpunkt har Inlandsbanan flera unika fördelar. Dess analoga signalsystem gör det avsevärt svårare att störa ut via elektroniska angrepp. Dessutom drivs tågtrafiken med diesellok, vilket innebär att den kan fortsätta fungera även vid strömavbrott – en kritisk förmåga i krissituationer.

”Har vi inte förutsättningar att ta oss genom landet kan vi inte skicka hjälpen vidare till våra frontstater,” förklarar Norell, vilket pekar på banans ökade betydelse i och med Sveriges Natomedlemskap.

Trots sin strategiska betydelse har Inlandsbanan flera tekniska brister som behöver åtgärdas. Banan är enkelspårig med mötesplatser som är för korta för moderna tågsätt. Vissa sträckor har även begränsningar för tyngre transporter, vilket påverkar militära förflyttningar.

”Om man till exempel ska köra stridsvagnar märks det tydligt. Hittills har det inte begränsat våra transporter, men vi måste köra långsammare vilket tar längre tid. För oss är det dock viktigare att våra förband kommer fram än att det ska gå fort,” säger Norell.

Inlandsbanans historia är tätt sammanflätad med Sveriges försvarsstrategi. I början av 1900-talet anlades den som ett skydd mot hotet från Ryssland, eftersom stambanan längs kusten ansågs för sårbar. Genom att dra järnvägen genom Norrlands inland skulle den vara svårare för en fiende att slå ut.

När det geopolitiska läget förändrades efter kalla krigets slut minskade banans betydelse, vilket ledde till att den svenska staten avvecklade en stor del av trafiken på den 130 mil långa sträckningen. Andra banor prioriterades för gods- och passagerartrafik.

Nu har pendeln svängt igen. Sveriges inträde i Nato har förändrat landets strategiska position, och Sverige betraktas numera som ett viktigt förhandslagrings- och transitland.

”För alla försvarsmakter inom Nato är det viktigt att vi i Sverige har rådighet i transportsystemet så att vi kan förflytta oss och transportera det vi behöver,” betonar Norell.

Försvarsmakten har länge framhållit behovet av en välfungerande och välunderhållen transportinfrastruktur för att effektivt kunna skydda landet vid krig eller allvarliga störningar.

”Våra behov av transporter på järnväg har ökat markant. Kan vi använda Inlandsbanan så har vi inte bara rådighet utan undviker även att belasta det övriga järnvägsnätet,” förklarar Norell. Han tillägger att Sveriges infrastrukturutveckling historiskt har präglats av kostnadseffektivitet snarare än beredskapshänsyn.

På frågan om skillnaden mellan civila och militära järnvägsbehov svarar Norell: ”Om högteknologiska system för effektiv tågtrafik avsiktligt eller oavsiktligt slutar fungera i dag är det värsta som händer att folk får resa med annat transportmedel. Det är så klart i sig ett problem, men inte en nationell kris, vilket det blir om Sverige eller våra allierade hotas och vi inte kan nyttja järnvägen.”

De planerade investeringarna i Inlandsbanan representerar därmed en betydande förändring i Sveriges infrastrukturprioritering, där försvarshänsyn nu väger tyngre än på flera decennier.