Att hantera samtalet om dålig lukt – experterna ger råd

Att berätta för en vän eller kollega att de luktar illa kan vara en av de mest obekväma samtalen att ta. Många väljer hellre att undvika ämnet helt för att inte riskera relationen, trots att ärlighet ofta kan vara mer värdefullt i längden.

Johan Lundström, luktforskare vid Karolinska Institutet, förklarar att flera faktorer kan ligga bakom kroppslukt – allt från svett och kost till kläder och sjukdomar. Vårt luktsinne har utvecklats för att hjälpa oss avgöra om vi bör närma oss eller ta avstånd från något.

”Huvudsyftet är att hjälpa oss undvika faror. Man spekulerar att vi därför uppfattar det som väldigt negativt när någon luktar dåligt. Då har de ofta sämre hygien och det kan vara större risk att man blir sjuk genom att umgås med dem,” förklarar Lundström.

Intressant nog fungerar inte denna frånstötande effekt på samma sätt när det gäller nära relationer, exempelvis till våra barn. På frågan om vänskapsband är tillräckligt nära för att acceptera kroppslukt svarar Lundström skämtsamt att det beror på om man bara är vänner eller ”friends with benefits”.

En viktig insikt från Lundström är att personer som luktar illa ofta inte är medvetna om det själva. Detta kan bero på att man vänjer sig vid sina egna dofter eller på ett tillstånd som kallas ”specifik anosmi” – där man saknar vissa luktreceptorer.

”Det kan mycket väl vara så att Kalle går runt och tycker att han luktar helt fräscht,” säger han och rekommenderar att man först dubbelkollar med andra om de också märkt av lukten innan man tar upp det med personen i fråga.

Sara Larsson, psykolog och parterapeut, beskriver detta som en ”typiskt svår” situation. Hon förespråkar ett icke-värderande tillvägagångssätt:

”Prata inte runt det utan säg det så kort och koncist som möjligt. Var beskrivande – annars kanske det blir till en större grej än det är,” säger Larsson.

Hon betonar även vikten av att hantera sin egen obekvämlighet i samtalet: ”Säg till exempel: ’Nu ska jag säga något som jag tycker är lite obekvämt. Men jag tycker så mycket om dig, så jag vill säga det ändå. Emellanåt luktar du lite ofräscht.’ Tänk på vad du skulle föredra att någon sa till dig.”

Larsson påpekar att det är hjälpsamt att utgå från sina egna upplevelser i samtalet. ”Man kan beskriva en situation genom att lägga värderingen på sig själv. Hur blir det här för mig? Vad känner jag? I stället för att tro att man vet hur den andra upplever något.”

Den som får kritiken kan reagera med känslor som svider. Vissa kan bli irriterade eller arga, vilket enligt Larsson ofta är en naturlig reaktion när man egentligen blir ledsen. I sådana fall kan personen behöva tid att bearbeta informationen.

När det gäller frågan om ärlighet alltid är bäst i relationer, menar Larsson att tillit är grundläggande för alla goda relationer. Hon tillägger dock att total ärlighet i alla lägen kanske inte alltid är idealet: ”Om man alltid var 100 procent ärlig skulle man nog bli helt outhärdlig faktiskt.”

Stina Vickhoff, expert på vett och etikett, instämmer i att man bör informera sin vän om lukten, men endast om det är ett återkommande problem. ”Om det är någonting som bara händer någon gång då och då tycker jag att man kan låta det passera,” säger hon.

Vickhoff understryker att samtalet bör ske på tu man hand och på ett respektfullt sätt. Att anonymt placera en deodorant på någons skrivbord är enligt henne ett stort misstag. ”Det är passivt aggressivt. Jag brukar ofta prata om att tydlighet är viktigt. Att någon ska behöva ’fatta hinten’ tangerar mot att vara lite elakt tycker jag.”

På frågan om hur nära relation man behöver ha för att ta upp ämnet svarar Vickhoff bestämt: ”Nära! Det är inte en bekants business att påpeka någon annans hygien.” För kollegor som inte är nära vänner rekommenderar hon att gå via en chef eller annan lämplig person i organisationen.

Vickhoff avslutar med en viktig påminnelse: ”Oavsett om det är en kollega eller en vän så vill den personen förmodligen höra det. Det är väl grundförutsättningen att ingen vill lukta illa.”