En mild vårdag springer en grupp skolungdomar längs den smala vägen i Saxemara, förbi församlingshemmet och mot den gula träskolan. Gymnastikläraren ropar uppmuntrande ord bakom dem medan en lätt vind blåser in från Östersjön.

Saxemara är mer än en idyll. Gatorna bär namn som Skärgårdsvägen, Lotsvägen och Varvsvägen. Livet här är tätt sammankopplat med havet som ligger alldeles intill. Men nu håller havsvattnet på att förvandlas från vän till fiende.

Det gamla båtvarvet, som byns invånare nyligen förvärvade från Blekinge museum för 1,3 miljoner kronor, översvämmas regelbundet. Jennie Otfors, ordförande i Saxemara samhällsförening, beskriver hur det är omöjligt att ta sig fram vid högvatten. Och det är inte bara varvet som drabbas – många andra byggnader i byn står inför samma öde.

Tusental hus i riskzonen

Under lång tid var hotet om stigande hav något avlägset för Sverige. Men den tiden är förbi. DN har kunnat visa att tiotusentals svenska bostäder riskerar översvämning i framtiden på grund av höjda havsnivåer.

I flera större kustkommuner planeras nu enorma skyddsvallar för att hålla havsvattnet borta. I Malmö uppskattas ett kustskydd för stadskärnan kosta mellan 2,5 och 6 miljarder kronor, enligt en rapport från 2023. För många mindre kustkommuner är sådana investeringar helt orealistiska.

Därför har ett antal kommuner börjat diskutera något som tidigare varit otänkbart: planerad reträtt. Att helt enkelt låta havet ta över.

Klimatmigration i Sverige

Planarkitekten Hanna Faming guidar genom Saxemara med en utskriven karta i handen. På kartan syns hur byn skulle se ut med 1,9 meter högre vatten – något som i värsta fall kan bli medelvattenståndet om drygt hundra år enligt de scenarier kommunen utgår från.

På kartan täcks flera byggnader längs stranden av vatten. Vägen ut till badplatsen är avkapad. Men det verkliga problemet är inte medelvattenståndet, förklarar Faming. Det är de extrema högvattenhändelserna i samband med stormar som utgör det akuta hotet.

Redan nu har vattennivåer på 1,2 meter över normalen uppmätts i Saxemara. Bryggor och bastuflotte har slitits loss, båthus och varvet har stått under vatten. De kommande decennierna väntas sådana händelser bli både värre och mer frekventa till följd av klimatförändringarna.

Länsstyrelsen i Blekinge kräver att all nybebyggelse ska ligga minst 3,9 meter över havet för att klara framtidens högvatten med bred marginal. Faming pekar mot några hus vid strandkanten och konstaterar att sådan bebyggelse aldrig skulle tillåtas i dag.

Reträttområdet i skogen

Några hundra meter längre in i landet slingrar sig en knappt synlig stig mellan höga tallar. Solljuset filtreras genom grenarna och markens mossa dämpar stegen. ”Välkommen till reträttområdet”, säger Hanna Faming.

I Ronneby kommuns översiktsplan för 2045 finns en nästan unik lösning. Kommunen har pekat ut ett ”reträttområde” dit bygdens invånare ska kunna flytta när havet gör deras nuvarande bostäder obeboeliga. Det handlar om klimatmigration – i Sverige.

Ronneby har kommit långt med sina reträttplaner, men är inte ensamt. En enkät som DN genomfört visar att minst 34 av landets kommuner har identifierat bostadsområden som på sikt kan bli olämpliga att bo i på grund av översvämningsrisker. Hela 22 kommuner har diskuterat någon form av reträtt.

Varierande lösningar

Hur kommunerna närmar sig frågan varierar stort. Mörbylånga på Öland har, liksom Ronneby, pekat ut områden för framtida bosättning. I Ängelholm, Borgholm, Uddevalla och Burlöv pågår interna diskussioner utan att beslut fattats.

Att faktiskt peka ut bebyggda områden som ska överges är betydligt känsligare. Lomma kommun norr om Malmö har tagit detta steg, men endast för obebyggd mark. I kommunens översiktsplan för 2045 står det att områdena kan fortsätta användas för odling eller rekreation en tid framöver, men att de på sikt måste överges helt.

”I takt med att havet och grundvattennivåerna stiger så kommer de mest låglänta områdena att översvämmas permanent”, skriver kommunen i planen.

Ett fåtal kommuner diskuterar reträtt av befintlig bebyggelse. Simrishamn uppger för DN att kommunen ser ”reträtt av bebyggelse som nästa steg på längre sikt”, men utan att specificera vilka områden det gäller.

Ekonomiska utmaningar

En reträtt riskerar också att bli ekonomiskt kostsam för kommunerna. Kustfastigheter är ofta exklusiva och stränderna är viktiga för turistnäringen. Ystads kommun har genomfört en kostnads- och nyttoanalys för att jämföra olika alternativ: att skydda kusten eller att köpa ut fastighetsägare i riskområden och låta havet ta över.

Enligt analysen är reträtt än så länge dyrare än alternativen i de mest centrala områdena, främst på grund av förlorad turism om stränderna försvinner. Därför satsar Ystad på strandfordring – att pumpa upp sand från havsbotten och fylla på stränderna.

”Men i vissa fall känns det som att reträtt på sikt är den enda vägen framåt”, säger Anton Ehrendahl, planarkitekt i Ystads kommun.

Frågorna är många och komplexa. Hur ska en reträtt genomföras i praktiken? Vem fattar beslutet om när det är dags? Och kanske viktigast av allt: vem ska bära de ekonomiska kostnaderna?

Staten måste ta ansvar

Flera kommuner som svarat på DN:s enkät understryker att frågorna är för stora för enskilda kommuner att hantera. Ronneby kommun poängterar att de i dagsläget varken vill, kan eller har mandat att flytta bebyggelse – de har endast pekat ut vart en eventuell flytt kan ske när tiden är inne.

Samtidigt börjar tiden rinna ut. För att en reträtt ska kunna genomföras på ett ordnat och rättvist sätt krävs god framförhållning, påpekar Karin Hjerpe, verksamhetsledare för Kunskapscentrum för klimatanpassning vid SMHI.

”Tidsperspektivet är avgörande, det avgör hur drastiskt det blir i slutändan. Antingen arbetar man proaktivt med frågan eller så får man hantera de konsekvenser som uppstår när vattnet väl kommer”, säger hon.

Mellan hopp och oro

Tillbaka i Saxemara visar Jennie Otfors runt på båtvarvet. Samhällsföreningen har ambitiösa planer för byggnaden – konserter och andra kulturevenemang ska locka besökare. Taket ska bytas och hela byggnaden rustas upp.

Men översvämningsproblemet kvarstår. Ska hela sockeln höjas? Det kommer att krävas stora investeringar, konstaterar Otfors. Hon har bott nästan hela sitt liv här, är granne med sin far och har två barn som också bor i byn.

När frågan kommer om hon skulle kunna tänka sig att flytta tystnar hon. ”Det är lite… Händer det här verkligen oss? Men så är det ju”, säger hon till slut. ”Det skulle vara svårt och sorgligt att lämna detta. Det skulle inte vara ett lätt beslut.”

Saxemara står som ett exempel på den verklighet som många svenska kustsamhällen snart kan behöva förhålla sig till. Havet som en gång gav försörjning och identitet åt dessa platser håller nu på att förvandlas till ett existentiellt hot som kräver svåra beslut och stora uppoffringar.