Stora skillnader i vård vid könsdysfori – Göteborg sticker ut

Nästan tre av fyra remisser till könsidentitetsmottagningen i Göteborg avvisades förra året. Samtidigt avslog motsvarande mottagningar i Uppsala, Umeå, Linköping och Malmö endast mellan 3 och 10 procent av remisserna. I Stockholm avvisades knappt 54 procent, men där uppger mottagningen att det i första hand handlar om att patienter behövt återkomma med mer information. Siffrorna kommer från en granskning som Dagens Nyheter har gjort och visar på stora regionala skillnader i svensk könsdysforivård.

Bakom statistiken finns människor som 23-åriga Keoni. Hen registrerades som pojke vid födseln men identifierar sig som icke-binär, varken som man eller kvinna. För tre år sedan sökte hen vård för första gången. I höstas kom beskedet från könsidentitetsmottagningen i Göteborg att behandlingen hen hoppats på inte var aktuell. Nu står hen i kö till mottagningen i Stockholm i stället.

– Jag har väntat ett år, så det är nog tre år kvar, säger Keoni.

Flera mottagningar i landet bekräftar att de regelbundet tar emot patienter som nekats vård i Göteborg. Attila Fazekas, överläkare och medicinskt ansvarig vid könsidentitetsmottagningen i Malmö, säger att hans mottagning får remisser från Göteborg nästan varje vecka.

– Det är volymen i Göteborg jag reagerar på, säger han.

I Sverige finns sex mottagningar som utför könsidentitetsutredningar: i Uppsala, Stockholm, Umeå, Linköping, Malmö och Göteborg. En utredning krävs för att få könsbekräftande vård som hormonbehandling eller operationer. Socialstyrelsens nationella riktlinjer, som inte är juridiskt bindande utan fungerar som rekommendationer, slår fast att patienter inte får nekas vård enbart på grund av att de är icke-binära, har autism eller andra neuropsykiatriska diagnoser.

Tidigare anställda – två psykologer och en socionom – som nyligen lämnat mottagningen i Göteborg riktar dock hård kritik mot verksamheten. Enligt dem nekas vuxna patienter utredning av tre skäl som inte är hinder i resten av landet: autism, ålder under 25 år eller icke-binär könsidentitet.

– Det var som om ledningen inte trodde att det var hjälpsamt att få behandling, säger en av psykologerna.

Mottagningens ledning avvisar uppgifterna. Per Albertsson, tillförordnad områdeschef för vuxenpsykiatrin på Sahlgrenska universitetssjukhuset, skriver i ett svar att dessa faktorer inte på egen hand leder till att en patient nekas utredning. Han framhåller att en samlad bedömning görs av tillståndets svårighetsgrad och eventuell samsjuklighet.

Enhetschefen Mia Mark har avböjt att ställa upp på intervju. Tidigare har hon dock uttryckt kritik mot Socialstyrelsens riktlinjer. I ett mejl till myndigheten, som tidningen Ottar rapporterat om, skrev Mark att hon kände sig ”väldigt ensam i sitt synsätt”. Hon deltog initialt i arbetet med att ta fram riktlinjerna men hoppade av av etiska skäl.

Socialstyrelsen är medveten om situationen i Göteborg. Anders Berg, enhetschef på myndigheten, bekräftar att man har en pågående dialog med mottagningen.

– Det är en signal om att det finns mer att göra för en jämlik vård, säger han.

Även Diskrimineringsombudsmannen har uppmärksammat frågan. Keoni har anmält Göteborgsmottagningen till DO, och ytterligare tre fall där icke-binära patienter nekats vård utreds just nu hos myndigheten. Keoni säger att läkaren på mottagningen var mycket tydlig med att de inte tar emot icke-binära patienter. Behandlingen hen önskar handlar bland annat om kvinnligt könshormon och hårborttagning.

– Om jag hade ljugit om att jag var kvinna hade jag kanske fått behandling. Men det känns jättehemskt att behöva ljuga för att få vård, säger hen.

Keoni beskriver känslan av att leva med könsdysfori som att ständigt bära en mask.

– Varje person man träffar ser någon annan än den man egentligen är, säger hen.

Könsdysfori innebär ett psykiskt lidande som orsakas av att kroppen inte stämmer överens med könsidentiteten. Transpersoner har generellt sämre psykisk och fysisk hälsa än övriga befolkningen, och de tidigare anställda i Göteborg menar att bemötandet förlänger patienternas lidande.

I debatten har transpersoner som ångrat ingrepp fått stort utrymme, och en av vårdens grundpelare är principen att inte skada. Per Albertsson skriver att det är beklagligt om patienterna upplever lidande och att grundinställningen är att alltid minska lidande och aldrig skada patienterna.

Keoni ger inte mycket för svaren. Hen menar att rädslan för att patienter ska ångra sina behandlingar är överdriven.

– Min upplevelse är tvärtom – att människor mår betydligt sämre av att inte få vård, säger hen.

Nu överväger 23-åringen att söka vård utomlands. Väntetiden till ett första besök i Stockholm är svår att acceptera. I genomsnitt väntade patienter som kom på nybesök 2025 i 2,5 år.

– Jag känner att min ungdom rinner ifrån mig. Jag är livrädd för att bli mer maskulin, säger Keoni.