Sveriges äldsta moské fyller 50: ”Vi kan inte sluta”

I Göteborg ligger en byggnad som på många sätt är historisk. Sveriges äldsta moské, med sin distinkta kupol och minaret, uppfördes för ändamålet redan 1976. Nu fyller verksamheten ett halvt sekel, och församlingen vill fira jubileet med öppet hus. Men årets evenemang äger rum mot en spänd bakgrund – mitt i en valrörelse där islam attackeras med en retorik som är nyare och hårdare än på mycket länge.

Byggnaden var ett pionjärprojekt när den stod klar på 1970-talet. Vid den tiden var Sverige präglat av stor arbetskraftsinvandring, och behovet av en egen samlingslokal för den muslimska församlingen var stort. Att en moské byggdes i klassisk tradition med kupol och minaret var inte en självklarhet, utan ett ställningstagande. Den skulle fungera både som böneplats och som en mötesplats för människor från olika delar av världen, och dess arkitektur gav den en permanent plats i stadsbilden – något som vid invigningen väckte både nyfikenhet och debatt.

Inför 50-årsdagen planerar församlingen som vanligt ett öppet hus. Precis som tidigare år står mjölkchoklad och kaffe framme, och dörrarna hålls öppna för grannar, politiker och allmänhet. Syftet är att avdramatisera och skapa dialog. Genom att visa upp sin verksamhet hoppas man kunna bryta ned fördomar och ge besökare en chans att ställa frågor. För ledningen är detta ett medvetet val: man vill markera att moskén är en öppen institution, även för dem som inte tillhör samfundet.

Samtidigt är stämningen i landet förändrad. I den pågående valrörelsen har frågor om integration, religion och trygghet blivit centrala. Den politiska debatten har blivit skarpare, och antislamiskt innehåll sprids i allt större utsträckning på sociala medier. Flera partier har under mandatperioden profilerat sig med hårda utspel mot religiösa företeelser, och i vissa fall har det lett till konkreta hot och skadegörelse mot moskéer runt om i Sverige.

Den nya retoriken handlar inte längre bara om att kritisera islam som religion. I den offentliga debatten förekommer allt oftare konspirationsteorier kopplade till invandring, parallellsamhällen och demografisk förändring. Sådana narrativ får fäste i sociala mediers filterbubblor och förs ofta in i politiken av högerextrema rörelser. För muslimska församlingar innebär detta en vardag som präglas av både oro och en känsla av att ständigt behöva försvara sin existensberättigande – en situation som skiljer sig markant från den tid då den aktuella moskén byggdes.

Gothenburgs position i sammanhanget är särskilt betydelsefull. Staden har vuxit fram som en hamn- och industristad där människor från hela världen har mötts under lång tid. Moskén ligger centralt, inte långt från stadsdelar som Haga och Vasastan. Det är en symbolisk plats som på många sätt representerar det mångkulturella samhället, samtidigt som staden under senare år även kämpat med sociala klyftor och våldsinslag i vissa områden. Just därför blir moskéns roll som dialogpartner viktig.

För församlingen är firandet därför både en glädjefylld och angelägen handling. Man vill fira 50 år av kontinuitet, böner och integration. Men man vill också visa att man står fast vid sina värderingar – att moskén är en öppen plats, även för dem som inte tillhör samfundet. Historiskt sett har moskén varit en central aktör i det civila samhället, med samarbeten med kyrkor, kommunala verksamheter och skolor. Många av de äldre medlemmarna som kom till Sverige på 1960- och 1970-talen är fortfarande aktiva och vittnar om hur både tider av framtidsoptimism och mörkare perioder präglat församlingens arbete.

Slutligen är det värt att notera att medan retoriken hårdnar, är många lokala initiativ till dialog starkare än någonsin. Flera städer har startat samarbeten mellan religiösa samfund. Moskéns ledning har uppmanat sina medlemmar att inte låta sig provoceras av den allt annat än respektfulla tonen i den allmänna debatten. Istället satsar man på det som alltid varit kärnan: att vara en mötesplats.

Jubileet i Göteborg kan därmed ses som ett tecken i tiden. Medan den nationella debatten präglas av skarpa ordval och ökade klyftor, står församlingen kvar med öppna dörrar. Mjölkchokladen är framme, och välkomnandet är lika självklart som det var för 50 år sedan. Frågan är om resten av samhället är redo att ta emot den inbjudan lika öppet.