Irankriget: Fristen passerade – ingen fred i sikte

På måndagen löpte de 60 dagar som USA och Iran hade satt upp i sin avsiktsförklaring från den 17 juni. Dokumentet var tänkt att leda fram till en vapenvila, att oljan skulle flöda genom Hormuzsundet, att Irans höganrikade uran skulle hanteras och att de ekonomiska sanktionerna mot Iran skulle lätta. Något nytt avtal har inte presenterats. Och få tecken tyder på att sommaren har fört parterna närmare en lösning – snarare tvärtom.

Kärnfrågan, en av konfliktens svåraste knäckpunkter, har länge varit ett orubbligt krigsmål för USA: Iran ska aldrig få kärnvapen. Det höganrikade uranet – uran som anrikats till nära vapennivå – har under lång tid varit en av de hetaste frågorna i förhållandet mellan Iran och omvärlden. Enligt avsiktsförklaringen skulle USA och Iran tillsammans ta fram en plan för hur landets höganrikade uran ska hanteras, parallellt med amerikanska sanktionslättnader. Men redan tidigt uppstod oenighet. Iran uppger att inga vidare förhandlingar har ägt rum, och parterna har inte kunnat enas om huruvida IAEA:s inspektörer ska vara välkomna för nya besök eller vem som ska utföra arbetet med uranet. USA har dessutom upprepat hotat att anfalla Irans kärnanläggningar.

Oljepriset har samtidigt stigit till följd av Irans motdrag i kriget. USA:s vicepresident JD Vance sade i fredags att USA krigar för att få ned oljepriset, och placerade kärnenergifrågan som tvåa på prioriteringslistan. Efter USA:s och Israels inledande anfall riktade Iran militära hot och anfall mot fartygstrafiken i Hormuzsundet, den strategiska passagen mellan Persiska viken och Omanbukten. Genom sundet transporteras en femtedel av världens oljeexport – främst råolja från Saudiarabien, Irak, Kuwait och Förenade Arabemiraten. Genom att hota trafiken har Iran i praktiken tagit en femtedel av världens oljeexport som gisslan. Mot bakgrund av Hormuzsundets betydelse för den globala oljeförsörjningen varnar analytiker för att en långvarig blockad skulle kunna få allvarliga konsekvenser för världsekonomin och driva upp inflationen.

Enligt avsiktsförklaringen skulle Iran få en administrativ roll vid en öppning av sundet. Iran har dock gått längre, hävdat full kontroll och beskjutit fartyg som ansetts bryta mot reglerna. USA har svarat med nya anfall. Iran kräver nu att USA börjar göra eftergifter för att sundet ska öppnas ens tillfälligt. Att gå med på de kraven skulle i praktiken innebära att kontrollen över Hormuzsundet – och därmed en stor del av världsekonomin – läggs i iranska händer. Frågan om vem som ska kontrollera sundet har därmed blivit en av de mest centrala i konflikten.

Avsiktsförklaringen var tänkt att följas av en vapenvila och samtal. I stället har våldet spridit sig. Först trappade USA:s allierade Israel upp striderna mot Iranstödda Hizbollah i Libanon. Det visade sig tidigt att parterna inte var överens om huruvida Libanon över huvud taget omfattades av överenskommelsen. Irans fartygsattacker i Hormuzsundet följdes av nya amerikanska bombningar, som i sin tur följdes av iranska anfall mot en rad länder i regionen.

Den Iranstödda Huthirörelsen i Jemen har dessutom angripit oljetankrar i Röda havet, en av världens viktigaste handelsleder. Röda havet är den snabbaste sjövägen mellan Europa och Asien, och en stor del av världens containertrafik passerar genom Bab el-Mandeb-sundet i södra delen av havet. Angreppen har lett till att flera rederier har omdirigerat sina fartyg till betydligt längre rutter, vilket driver upp transportkostnader och försäkringspremier.

Efter 60 dagar återstår i praktiken nästan inget av avsiktsförklaringens 14 punkter att uppfylla. I stället präglas läget av ett diplomatiskt dödläge där USA och Iran är oense om vilka samtal som förs – eller om de förs över huvud taget. Utvecklingen har lett till en bredare regional konflikt med allvarliga konsekvenser för energimarknaden. För världsmarknaden innebär det fortsatt osäkerhet kring oljeflödena, och priset på råolja väntas förbli volatilt. Kärnfrågan, oljepriset och stabiliteten i Hormuzsundet, som alla var centrala i avsiktsförklaringen, tycks vara längre bort från en lösning än på länge.