Nathan Shachar: Saharawifolket övergivet – nu också av FN

FN:s säkerhetsråd har hamnat i ett låst läge kring Västsahara efter att USA och Ryssland under veckan lade in sina veton i två relaterade frågor. Bakgrunden är den decennielånga konflikten om den tidigare spanska kolonin, som för ett år sedan fick en ny internationell riktning när säkerhetsrådet, efter påtryckningar från dåvarande presidenten Donald Trump, antog Marockos autonomiplan som grund för fortsatta förhandlingar. Därmed övergavs den tidigare officiella vägen mot en lösning – en folkomröstning om självständighet för det västsahariska folket – vilket har skapat djupa motsättningar inom FN.

Under veckan skulle säkerhetsrådet besluta om förlängningen av mandatet för Minurso, FN:s mission med uppdraget att organisera en folkomröstning i Västsahara. USA, som är Marockos viktigaste allierade, krävde att missionen skulle byta namn och att bokstaven ”R” – från franskans ”référendum” – skulle strykas. Ryssland motsatte sig detta och lade in sitt veto mot namnändringen. Som ett direkt svar lade USA in sitt veto mot en förlängning av Minursos mandat, vilket lämnar FN-styrkan utan formellt uppdrag och stilleståndsövervakningen i ett vakuum.

Utan FN-trupper utmed stilleståndslinjen, som sedan 1991 har skilt parterna åt, ökar risken för en militär upptrappning. Marocko kontrollerar i dag uppskattningsvis 80 procent av Västsahara, inklusive de enda områden som är beboeliga. Polisario, den västsahariska väpnade rörelsen med Algeriet som sin enda aktiva allierade, har under lång tid fört en lågintensiv gerillakampanj utan större framgång. Med moderna vapensystem från USA, Spanien, Frankrike och Israel har Marocko byggt upp ett betydande militärt övertag. Bedömare varnar nu för att Rabat kan frestas att gå till offensiv öster om den mur – kallad ”Jidar al-Ar”, eller ”skammens mur” – som byggdes på 1980-talet för att hålla Polisario borta från de kontrollerade områdena.

Konfliktens rötter går tillbaka till hösten 1975, då Marocko tog kontroll över Västsahara under dramatiska omständigheter. Medan Spaniens diktator Francisco Franco låg på sitt yttersta skickade kung Hassan II in hundratusentals civila, många förklädda soldater, in i den spanska kolonin. Den spanska styrkan på plats var inställd på att göra motstånd, men kronprins Juan Carlos, som ledde Spanien i Francos frånvaro, valde i samråd med USA att avstyra en konfrontation. För kronprinsen var prioriteringen att genomföra en demokratisk övergång i Spanien efter Francos död, inte att föra ett kolonialt krig om öde öknar söder om Marocko.

Sedan dess har frågan om en folkomröstning diskuterats i årtionden, men aldrig genomförts. Marocko har placerat hundratusentals bosättare i Västsahara och krävt att de ska ha rösträtt, något som saharawierna konsekvent motsatt sig. Den nu aktuella autonomiplanen, som innebär att Västsahara ska styras inom ramen för marockansk suveränitet, möts av stark kritik. Många menar att den i bästa fall skulle ge västsaharierna samma villkor som övriga marockaner – ett liv under en auktoritär regim där medborgerliga rättigheter är begränsade. Saharawiernas språk, en arabisk dialekt som skiljer sig markant från övriga Nordafrika, och deras traditionella levnadssätt riskerar att marginaliseras ytterligare.

Utöver de politiska dimensionerna har Västsahara en betydande ekonomisk tyngd, inte minst genom sina rika fosfatreserver. Fosfat är en central råvara för global jordbruksproduktion, och Marocko kontrollerar redan en stor del av världens kända fyndigheter. Tillgången till Västsaharas resurser stärker Marockos position på den internationella marknaden, men väcker också kritik. Människorättsorganisationer och internationella observatörer har påpekat att utvinningen sker utan samtycke från den västsahariska befolkningen och att intäkterna används för att konsolidera ockupationen, snarare än att gynna lokalbefolkningen.

Geopolitiskt har konflikten fått nya dimensioner i en alltmer polariserad omvärld. Rysslands veto kan ses som ett uttryck för motsättningarna med USA i säkerhetsrådet, där frågor om koloniala arv och folkrättsliga principer allt oftare hamnar i centrum. Algeriet, som länge har varit Polisarios främsta stöd, betraktar utvecklingen med oro, medan flera västerländska länder, däribland Spanien, har valt att stödja Marockos autonomiplan. Samtidigt har Internationella domstolen redan 1975 slagit fast att Västsahara inte var en del av Marocko, en princip som fortfarande utgör en viktig rättslig grund för saharawiernas krav.

Med FN-missionen i blockering är det högst osäkert vad nästa steg blir. Utan observatörstrupper på plats blir det svårare att övervaka stilleståndet och förhindra nya stridigheter. Säkerhetsrådets oförmåga att enas riskerar att lämna Västsahara i ett tillstånd av svävande osäkerhet, där Marockos militära överlägsenhet och Polisarios begränsade kapacitet kan leda till en ny våldscykel. Den internationella gemenskapen, som under lång tid har försökt främja en fredlig lösning, står nu inför ett diplomatiskt tomrum där de etablerade verktygen tycks ha nått vägs ände.