Linus Larsson: Vill du ge Zuckerbergs AI-agent tillgång till hela ditt liv?

Meta har släppt AI-agenten Muse och OpenAI har presenterat Dots. Båda verktygen marknadsförs som personliga assistenter som ska göra vardagen enklare genom att själva hantera digitala uppgifter. Men det finns en central fråga som användare måste ställas inför: Är man beredd att lämna ut hela sitt digitala liv till de här företagen?

DN:s Linus Larsson har gått igenom lanseringarna och svarar på fem frågor om vad de innebär. Bakgrunden är en allt hårdare kapprustning mellan techjättarna om att bli nästa stora plattform för AI.

Till skillnad från vanliga chattrobotar, som svarar på frågor, är AI-agenter utformade för att agera mer självständigt. De kan boka möten, sammanfatta mejl, skicka meddelanden och hantera filer – förutsatt att de får åtkomst till användarens olika tjänster och plattformar. Det är den typen av funktioner som både Meta och OpenAI nu vill sälja in till konsumenterna.

För Meta är Muse ett sätt att knyta användarna närmare företagets ekosystem. Meta äger plattformar som Facebook, Instagram och WhatsApp och tjänar sina pengar på reklam. En AI-agent som får följa med användaren genom vardagen skulle kunna göra företagets tjänster ännu svårare att lämna. Ju mer data agenten får, desto mer värdefull blir den – och desto större blir beroendet.

OpenAI har å sin sida byggt en stark position med ChatGPT, men konkurrensen hårdnar. Med Dots vill företaget bredda sig bortom den traditionella chattfunktionen och skapa en personlig agent som kan arbeta mer aktivt med användarens information. Det handlar om att ta nästa steg i utvecklingen från att svara på frågor till att utföra uppgifter.

AI-agenter beskrivs allt oftare som nästa stora fas inom den generativa AI:n. Efter att chattrobotar visat vad de kan göra med text och bild är nästa mål att skapa system som förstår sammanhang och kan agera på uppdrag av användaren. Det är en utveckling som även Google, Microsoft och Apple investerar stort i.

Microsoft har redan börjat bygga in AI-assistenter i sina kontorsprogram, medan Apple satsar på att integrera AI i sina enheter. Google utvecklar liknande verktyg för sina tjänster. Det är alltså en bred teknologisk trend, inte bara en fråga om två enskilda produkter.

Samtidigt väcker utvecklingen integritetsfrågor. För att en AI-agent ska fungera fullt ut krävs att den kan ta del av meddelanden, kalendrar, dokument och ibland även agera för användarens räkning i andra digitala tjänster. Det innebär att företagen får tillgång till ännu mer personlig information än vad de redan samlar in i dag.

Meta har vid upprepade tillfällen kritiserats för sitt sätt att hantera användardata. OpenAI har länge försökt framstå som ett mer användarvänligt alternativ, men även det företaget har vuxit snabbt och utökat sina tjänster. För användare inom EU gäller dataskyddsförordningen GDPR, men det är inte självklart att lagstiftningen i praktiken kan skydda konsumenterna när AI-agenterna blir allt mer avancerade och integrerade i vardagen.

Experter pekar också på risken att agenterna agerar på felaktiga uppgifter. Om en AI-agent får behörighet att skicka meddelanden, boka resor eller radera filer kan konsekvenserna bli allvarligare än om en chattrobot bara ger ett dåligt svar. Frågan om ansvar blir därför central.

För företagen är insatserna höga. AI-agenter ses som en möjlig framtida miljardmarknad, där den som först får användarnas förtroende kan få ett stort försprång. Samtidigt visar historien att förtroendet för techjättarna är skört. Varje ny tjänst som kräver omfattande datatillgång väcker frågan om vad användarna egentligen får tillbaka – och vad de riskerar att förlora.

DN:s Linus Larsson svarar på fem frågor om vad de nya AI-agenterna innebär, vad de kan göra och vad det kostar att använda dem. Svaren illustrerar en växande spänning mellan teknisk bekvämlighet och personlig integritet. Den som väljer att ta hjälp av en AI-agent måste också acceptera att någon annan får ta del av mycket av ens digitala liv. Den frågan går inte att komma undan.