Ny hemlöshetskris i forna föregångslandet Finland

Hemlösheten i Finland har under lång tid betraktats som ett föredöme internationellt, inte minst genom den så kallade Housing First-modellen, eller Bostad först på svenska. Strategin har under närmare två decennier fått stadigt fäste och lett till att antalet hemlösa minskat. Men efter den politiska högersvängen 2023 har kurvan vänt, och nya siffror visar på en oroväckande ökning.

På Alpgatan 25 i Helsingfors driver Frälsningsarmen ett av huvudstadens många boenden för tidigare hemlösa. Här bor 64-åriga Hessu, en man som bär tydliga spår av ett hårt liv på gatan, präglat av droger och kriminalitet. För två år sedan drabbades han av en stroke som förlamade vänsterarmen och gjorde honom till sjukpensionär. Trots det är han noga med att betona att livsgnistan finns kvar.

– Det är eländigt att bo på gatan. Du har ingenstans att sova, du fryser, är hungrig och törstig. Hela tiden. Det går inte att förstå om man inte har varit där själv, säger han.

Sedan två år tillbaka har han en fast punkt i tillvaron genom boendet på Alpgatan. Han uppger att han är drogfri, även om han skämtsamt erkänner ett starkt beroende av koffein, nikotin och sötsaker.

Kärnan i den finska modellen är att människor i hemlöshet direkt ska få en permanent bostad, utan krav på drogfrihet eller genomgången behandling. Modellen utvecklades i New York 1992 av organisationen Pathways to Housing och blev en del av Finlands nationella strategi mot hemlöshet 2007, med bredare genomförande från 2008. Strategin har överlevt åtta regeringsskiften och har rönt stor internationell uppmärksamhet, bland annat från brittiske prins William.

Men från 2023, då statsminister Petteri Orpo tillträdde med en betydligt mer högerorienterad politik, har utvecklingen vänt. Mellan 2024 och 2025 ökade antalet hemlösa med 20 procent, enligt officiell statistik från den finländska bostadsmyndigheten Varke. Regeringen har visserligen inte övergett modellen eller målet att utrota hemlösheten, men flera bidrag har sänkts, vilket fått konkreta konsekvenser för redan utsatta människor.

– Arbetslöshetsersättningen har minskat och socialbidragen har åkt ned i källaren. Jag klarar mig, men det finns många småkriminella i det här huset som begår fler brott när bidragen minskar, säger Hessu och illustrerar med en brant nedåtgående kurva i luften.

Hans egen bakgrund visar hur tunn gränsen kan vara. Innan han blev hemlös arbetade han inom it-branschen och var gift för andra gången. Han har tre barn och fem barnbarn som han fortfarande träffar ibland, men som aldrig hälsar på honom. Vägen ner började med en konkurs och en skilsmässa.

– Det är svårt för en medelålders ensamstående arbetslös man att få en bostad från en privat hyresvärd, konstaterar han.

Katja Rantasalo, socialhandledare på boendeenheten på Alpgatan 25 i två och ett halvt år, pekar på en av modellens centrala utmaningar: bristen på prisvärda bostäder.

– Housing First är en bra modell. När en person får en fast bostad förändras de grundläggande förutsättningarna. Men en av de främsta utmaningarna är att det inte finns tillräckligt med bostäder till rimligt pris, säger hon.

De 86 boende på enheten får frukost och lunch fyra dagar i veckan, samt hjälp med ekonomi och kontakter med myndigheter. För de med drogberoende finns substitutionsbehandling inom hälsovården. Precis som vid många andra Housing First-enheter i Finland är det tillåtet att använda droger eller dricka alkohol i den egna bostaden, men inte i allmänna utrymmen.

– Att tillåta människor att bo kvar i sina hem trots att de använder alkohol eller droger betyder inte att vi uppmuntrar till användning. Nästan alla här använder droger, så det kan bli en utmaning när någon kommer tillbaka från rehabilitering, säger Katja Rantasalo.

Något längre ner på samma gata ligger Helsingfors Diakonissanstalt, där Mika Paasolainen är verksamhetsområdeschef inom dotterbolaget Rinnekodit. Här bor cirka 350 personer, varav drygt 280 ingår i Housing First-modellen. De boende har möjlighet att utföra lättare arbete, som städning, mot en ersättning på maximalt 8 euro per dag. Men även denna möjlighet har försvårats av de nya reglerna.

– Tidigare fick man tjäna maximalt 150 euro per månad för att få utkomststöd, men nu får man inte ha någon inkomst alls, säger han.

En av de boende på Diakonissanstalten är Anna, född i en svenskspråkig familj i Helsingfors. Efter studenten arbetade hon deltid som reporter på en tidning, men fattade vad hon själv beskriver som livets sämsta beslut.

– Jag slutade jobba och började leva på bidrag eftersom det gav mig lite mer pengar. Då förstod jag inte hur viktigt det var att arbeta.

I samma veva blev hon utslängd på gatan av sin pojkvän, och sedan dess har droger och hemlöshet präglat hennes liv. I cirka 12 år har hon nu bott på Diakonissanstalten, i en del av huset enbart för kvinnor. Innan dess sov hon på gatan eller på härbärgen utan garantier om en plats.

– Det var så tufft på gatan. Att aldrig, inte ens i fem minuter på en toalett, få vara ifred.

Trots sitt välvårdade yttre bär hon på en stor osäkerhet inför framtiden.

– Jag skulle aldrig klara av att ta hand om min ekonomi själv. Ännu mindre nu när regeringen tagit bort bidrag som vi fått tidigare. Jag blir nog kvar här, säger hon.