Risk för mer oro när vardagens motgångar kallas trauma

Medicinska och psykiatriska termer har blivit en del av vardagsspråket. Uttryck som trauma, depression och panikångest används i dag i sammanhang som har lite gemensamt med klinisk diagnostik. Krävande eller bara pinsamma händelser beskrivs ibland som rena trauman. Det är en utveckling som psykiatern Christian Rück menar kan urholka begreppet och på sikt förändra hur människan ser på sig själv och omvärlden.

Inom psykiatrin har trauma en specifik betydelse. Det handlar om händelser som innebär ett verkligt eller upplevt hot mot liv eller kroppslig integritet: krig, våld, sexuella övergrepp, allvarliga olyckor. En PTSD-diagnos kräver dessutom att en rad symtom uppstår efteråt, exempelvis återupplevelser, undvikande och hypervakenhet. Att kalla ett uppbrott eller en konflikt på arbetsplatsen för trauma kan därför skapa en språklig förskjutning, där ett mycket allvarligt medicinskt tillstånd blandas samman med vanliga livspåfrestningar.

Rück pekar på en paradox. Å ena sidan kan den ökade användningen av psykologiska begrepp och den ökade medvetenheten om psykisk ohälsa minska stigma. Fler vågar söka hjälp och sätta ord på svårigheter. Å andra sidan riskerar begreppen att vattnas ur när de blir etiketter för allt som känns jobbigt. Om ordet trauma ska beteckna alla former av lidande blir det svårare att urskilja vad som faktiskt kräver behandling.

En förklaring till utvecklingen är det terapeutiska språkets starka ställning i sociala medier. Influencers, poddar och självhjälpslitteratur har gjort psykiatriska begrepp till en naturlig del av samtalet. Kända personer berättar om egna diagnoser och trauman, vilket i sig kan vara värdefullt. Samtidigt har orden flyttat från klinikerna till vardagen, och där får de ofta en vidare och lösare innebörd. ”Gaslighting”, ”trigger” och ”medberoende” används i dag i allt från politiska debatter till arbetsplatsträningar. Det är exempel på hur ett fackspråk formas om till allmänna begrepp – ibland med gott syfte, ibland med mindre precision.

Den språkliga förändringen har också en kommersiell sida. Terapimarknaden växer, både i Sverige och internationellt. Digitala vårdgivare, terapi-appar och utbildningsföretag erbjuder tjänster som ofta bygger på psykologiska begrepp. I marknadsföringen kan ord som trauma och läkning användas för att sälja kurser, böcker och medlemskap. Därmed förstärks en spiral: ju fler som använder begreppet, desto större blir efterfrågan på verktyg som hjälper människor att bearbeta det som kallas trauma.

Konsekvenserna kan märkas även inom vården. Patienter som söker med diffusa symtom kan ha påverkats av ett språk där normala reaktioner beskrivs som patologi. Kliniker får i uppgift att avgöra vad som är sjukdom och vad som är en naturlig reaktion på en svår livssituation. Risken är att de allvarligaste fallen överskuggas av en bred flora av vardagliga problem som beskrivs med samma tunga terminologi. För dem som faktiskt lever med en traumatisk erfarenhet kan det bli svårare att få sina upplevelser erkända, eftersom ordet trauma redan använts för allt möjligt.

Christian Rück har i tidigare intervjuer och böcker lyft fram vikten av att förstå psykisk ohälsa utan att förminska den. Hans budskap i den här frågan är att språket spelar roll. När människor börjar beskriva vardagen i diagnostiska ordalag kan det förändra självbilden. Det finns en risk att man ser sig själv som skadad eller sjuk i situationer där det egentligen handlar om normala, om än smärtsamma, livserfarenheter.

Enligt Rück handlar det inte om att censurera språkbruket eller förbjuda ord. Poängen är precision. Han menar att det är nödvändigt att återupprätta en skillnad mellan det som är trauma i klinisk mening och det som är svårt, jobbigt eller orättvist. För om allt benämns som trauma, minskar möjligheten att tala om det som faktiskt är traumatiskt. Det skulle drabba såväl individer som samhället i stort.