Agneta Pleijel, en av Sveriges mest namnkunniga författare, är aktuell med en ny samling texter som bär titeln ”Brandholmssund”. Boken samlar 26 texter skrivna mellan 2010 och 2026, och hos Norstedts har den getts ut i 75 sidor. Samlingen är ingen löst sammanhållen antologi, utan snarare en tät och personlig barndomsskildring. Genom korta, precisa ögonblicksbilder vävs minnen från en sommar hos morföräldrarna på Mälarön samman med ett nutid som skildras som mer diffus och svårfångad. Berättelsen rör sig på gränsen mellan dröm och vaka, där minnen från sedan länge döda föräldrar vägrar att släppa taget.
Pleijel är 86 år gammal och drabbades för några år sedan av en stroke. Det märks i de nya texterna, inte som en begränsning utan som en enkelhet. Språket är fritt från utsmyckning och koketteri, och viljan att nå fram till den försvunna tiden är påtaglig. Hon skriver om hur verkligheten måste ordna sig till igenkännlighet varje morgon, och hur drömmarna klistrar sig fast vid medvetandet. Det är åldrandets villkor som blir bokens ram, men också en undran över vad som faktiskt finns kvar av ett liv när minnena är det enda som bär.
En central gestalt i boken är Ulla, en lekkamrat från barndomen. Tillsammans utforskade de världen, i lekar och i samtal om sådant som sex och Guds existens. Pleijel skriver i boken: ”Jag bläddrar i min kortlek av ögonblick ur det förflutna och där finns Ulla och är inte alls död.” Det är en formulering som fångar kärnan i hennes projekt: att visa hur hela världar kan försvinna, men att ändå ha kvar bilder av människor som en gång betytt något. Det finns en genomgående ömhet i skildringen av både det lilla jaget och alla de nu döda människorna kring sommarvistet.
Bokens avsnitt bär ofta starka rubriker, exempelvis ”Jag känner alla som har skitit här”, ”Ullas naglar” och ”Vem ordnar det förflutna?”. Rubrikerna fungerar inte bara som avsnittsmarkeringar utan som ramar för hur minnen kan ordnas och berättas. De blir kärnpunkter i hågkomsterna, sätt att strukturera det som annars är svårfångat. Pleijel har en bakgrund som journalist, och det syns i hennes känsla för rubrikens kraft. Samtidigt finns influenser från poeter som Ezra Pound och Gertrude Stein, liksom från den schweiziske författaren Max Frisch, som i romanen ”Montauk” använde sig av versaler och rubrik liknande rader. På liknande sätt har Pleijel tidigare brutit in sådana element i sina böcker, bland annat i ”En vinter i Stockholm”.
För den som känner till Pleijels författarskap finns det tydliga kopplingar till tidigare verk. Samlingen ”Vindspejare” och memoarserien som inleds med ”Spådomen” återkommer som referenspunkter. Hennes läsare delar på så sätt minnen med författaren, även om de är litterära. Det skapar en kontinuitet i hennes produktion, där varje ny bok framstår som en del av en större helhet.
Pleijel har under hela sin karriär utforskat minne, familj och existentiella frågor. Hennes texter har ofta präglats av en dubbelhet: å ena sidan en djup inåtvändhet, å andra sidan en öppen förundran över livets innebörd. ”Brandholmssund” är inget undantag. Boken bjuder in läsaren i en värld som bara författaren själv nu kan se, men den väcker också igenkänning hos den som är förtrogen med hennes tidigare verk. Resultatet är en påminnelse om vad tiden utplånar, men också om vad som kan bevaras genom berättandets kraft.
Den nya samlingen har mottagits med uppskattning av kritikerna. Flera har lyft fram hennes förmåga att gestalta det förflutna utan sentimentalitet, och hur hon lyckas skapa närvaro genom korta, täta scener. Boken är kort, men den rymmer en hel livstid av erfarenhet. Det är litteratur som kräver läsarens tålamod, men som belönar med insikt.
Pleijel är sedan länge etablerad som en av landets främsta prosaförfattare. Hon är även verksam som dramatiker och har mottagit en rad priser för sitt arbete. ”Brandholmssund” stärker hennes position som en stilistiker som fortsätter att utvecklas, och som mitt i en hög ålder fortfarande har något väsentligt att säga om vad det innebär att vara människa.
