Nordisk natur i filosofiskt laddade videoinstallationer

Uppsala konstmuseum visar just nu tre videoinstallationer av den finländska konstnären Eija-Liisa Ahtila. Utställningen ”A possible image – of what is just becoming reality” pågår till 31 januari. Ahtila har sedan 1990-talet byggt ett internationellt namn inom videokonsten, ofta med verk som kretsar kring människan, naturen och det som inte låter sig fångas i en enda bild.

I videoinstallationen ”April” möter vi en nordisk blandskog filmad vid olika tidpunkter från mars till maj. Verket består av åtta projektioner som ligger sömlöst intill varandra. Till en början lägger betraktaren knappt märke till att snön fortfarande ligger på marken i ena bilden medan träden i den andra har slagit ut. Men i förskjutningarna mellan bilderna sker något avgörande. Ahtila löser upp tiden och påminner om att betraktande och tänkande är två olika handlingar – de måste förenas för att man verkligen ska se.

Utställningens mittpunkt är den nya videoinstallationen ”Reflections of a forest”. Verket pågår i 50 minuter och spänner över åtta projektioner i olika format. Naturfilm med dokumentära drag blandas med iscensatta situationer. En ung man vilar mot ett träd, fylld av tankar på sin döda mor. En kvinna och en sköldpadda försöker interagera. Ett ymnigt snöfall leder vidare till grävskopor som skyfflar snö, sjöfåglar i motljus, bävrar som orsakar översvämning och bortglömda äppelodlingar vid ett ödehus. Längre fram skildras skogsavverkning och hyggesbränning.

Genom flödet av bilder, text och en kvinnlig berättarröst vävs en berättelse om kretslopp, årstider och samexistens. ”För ett ögonblick vänder sig allt mot honom”, säger rösten om mannen som uppsöker skogen. Verket skildrar även människans utnyttjande av naturen, men utan att bli endimensionellt. Snarare är det komplext och kalejdoskopiskt, en tät väv av bilder, text och ljud.

I utställningen ingår också ”Potentiality for love”, som undersöker relationen mellan människan och andra arter. Här finns en modersfigur som färdas genom universum på en pixlad skärm och en filmad schimpans. Besökaren kan lägga en underarm bakom små vinklade skärmar och se armen övertas av primatens filmade rörelser. Verket är mer konstruerat i sin gestaltning än de övriga, men aktualiserar frågor om empati och gränsen mellan människa och djur.

Ahtila är en av de konstnärer som bidragit till att videoinstallationen etablerats som en självklar genre inom samtidskonsten. Hennes konstnärskap präglas av ett filosofiskt spekulerande, färgat av en finsk inåtvänd kärvhet som också går att finna hos landsmän som fotografen Esko Männikkö och filmregissören Aki Kaurismäki. I Uppsala visas hennes verk i en koncentrerad form, och utställningen ger inblick i ett arbete som ständigt återvänder till frågan om hur människan förhåller sig till det som lever runt omkring henne.

Videoinstallationen som form växte fram på allvar under 1990-talet, och Ahtila var tidigt ute med att använda flera projektioner för att bygga berättelser. Tekniken blir hos henne aldrig ett självändamål; den skapar förskjutningar i tid och rum som gör betraktandet till en aktiv process.

Senare i november får Ahtila sin första konstnärliga utomhusgestaltning med video i Uppsala. Då installeras ”Ulleråker Madonna” i parken vid det nedlagda mentalsjukhuset. Enligt Ahtilas projektbeskrivning är madonnan med blå peruk ”formad av patienternas minnen, känslor och upplevelser”. Inspelningsbilder hänger på museet och visar en svävande gestalt som knyter an till platsens historia. Projektet blir Uppsalas första konstnärliga utomhusgestaltning med video och väntas ge en ny offentlig dimension åt hennes arbete.