Suzanne Reuter: ”Det är faktiskt en ynnest att få bli gammal”

I höst är Suzanne Reuter aktuell i musikalen ”Sommarnattens leende”. För komikern Kirsty Armstrong blir mötet med Reuter något av en personlig expedition. Armstrong reser till Ekerö för att träffa Sveriges tv-matriark och humordrottning, med ambitionen att använda henne som en levande självhjälpsbok.

Suzanne Reuter är en institution i svensk underhållning. Med en karriär som sträcker sig över flera decennier har hon blivit synonym med skarp humor, värme och en självklar närvaro på både teaterscenen och i tv-rutan. Genom klassiska komediserier och folkkära roller har hon etablerat sig som den där trygga, lätt ironiska mamman eller mormodern som ändå alltid har ett kvickt svar. Hennes förmåga att balansera absurd humor med äkta känslosamma ögonblick har gjort henne till en favorit bland flera generationer tittare.

”Sommarnattens leende” är dock ingen vanlig komedi. Musikalen, med musik av Stephen Sondheim och libretto av Hugh Wheeler, bygger på Ingmar Bergmans klassiska film från 1955. Verket utspelar sig kring sekelskiftet 1900 och kretsar kring en grupp människor i övre medelklass på den svenska landsbygden, alla intrasslade i komplicerade kärleksaffärer. Sondheims musik är berömd för sin komplexitet, kvickhet och vemod – en utmaning för varje artist. Att sätta upp denna pjäs på en scen i Ekerö kommun är därmed en kulturell händelse som väcker intresse, inte minst för att verket sällan spelas i Sverige i sin fulla längd.

Valet av Reuter i en av de ledande rollerna är strategiskt. Hon representerar den typ av kvinna som Sondheim ofta skrev för – intelligent, trött på dårar men inte utan sårbarhet. Hennes komiska tajming är legendarisk, men musikalen kräver också en viss musikalisk precision och dramatisk tyngd. Att hon tar sig an detta visar på en artist som inte räds nya utmaningar, även efter ett långt liv på scen.

Det är här Kirsty Armstrong kommer in i bilden. Som komiker i en helt annan generation är Armstrong nyfiken på vad Reuter faktiskt kan lära henne. Konceptet att använda Reuter som en levande självhjälpsbok är typiskt för en tid där självhjälpsindustrin exploderar. Istället för att vända sig till en självutnämnd guru söker Armstrong kunskap hos någon som faktiskt levt ett offentligt liv, med både triumfer och motgångar. Frågorna hon vill ha svar på rör sannolikt allt från hur man behåller skärpan och självförtroendet i en bransch som ofta hyllar ungdom, till hur man navigerar kändisskap med integritet.

Mötet på Ekerö är också symboliskt. Ekerö, med närheten till Drottningholms slott och dess historiska teater, är en plats där kulturarv möter samtida liv. Det ger en stillsam och värdig inramning åt ett samtal mellan två artister från olika generationer.

Ur ett branschperspektiv är hösten 2023 präglad av en våg av nostalgi på de svenska teaterscenerna. Klassiska musikaler görs om, och producenter kastar i allt högre utsträckning kända tv-ansikten i huvudrollerna för att locka publik som ännu inte fullt återvänt till scenkonsten efter pandemin. Reuters medverkan är ett drag som garanterat drar uppmärksamhet; hennes publik sträcker sig över åldersgränserna och hennes närvaro ger produktionen en trovärdighet som få andra kan matcha.

Men det som gör den här historien unik är inte bara själva uppsättningen. Det är ramberättelsen om en ung komiker som reser till en äldre kollega för att hitta svar på livets stora frågor. Reuter, som själv ofta betonat vikten av nyfikenhet och aktivitet, passar väl in i den berättelsen. Hon har aldrig dragit sig för att ta sig an krävande roller, och i ”Sommarnattens leende” ställs hon inför en utmaning som kräver både röstlig kontroll och känslomässigt djup.

Musikalens teman – kärlek, illusion och tidens gång – speglar de existentiella frågor som Armstrong förhoppningsvis vill utforska. Det blir ett möte mellan två konstnärliga själar som, trots olika åldrar och uttrycksformer, delar en förståelse för vad det innebär att få människor att skratta och tänka.

I slutändan handlar det om den bestående kraften hos erfarenhet. I ett medielandskap som ofta besatt av det unga och det nya står Suzanne Reuter som ett bevis på att talang och karisma bara vässas med åren. Kirsty Armstrongs resa till Ekerö är inte bara en intervju – det är en pilgrimsfärd till en nationalklenod. När höstens premiär närmar sig får den svenska publiken chansen att se Reuter i en ny dager, och kanske, precis som Armstrong, ta med sig en visdom hem.