Niklas Ekdal: Det nya fyndet från Förintelsen påminner om Nürnbergrättegångarnas betydelse

För 80 år sedan, i oktober 1946, avslutades huvudrättegången i Nürnberg mot Nazitysklands ledande krigsförbrytare. Därefter följde de så kallade efterföljande rättegångarna, där bland annat läkare, jurister och industrimän ställdes inför rätta för sin roll i regimenns anfallskrig, folkmord och slavarbete. Principerna från Nürnberg blev grunden för en överstatlig rättskipning: enskilda individer kan hållas ansvariga för krigsförbrytelser, brott mot freden och brott mot mänskligheten, även när de agerat i en stats namn. Det var en historisk nydaning, och den lade grunden för de internationella tribunaler som senare skapades för Balkan, Rwanda och andra konflikter.

Nu, 80 år senare, publiceras ett vittnesmål från insidan av den värld som Nürnbergprocesserna försökte döma. Dagböckerna från Theresienstadt av den tjeckiske juden Pavel Fischl ges för första gången ut internationellt. Manuskriptet hittades 2023 av sonen Michael Dagan. På svenska utges boken av Bokförlaget Stolpe i översättning av Tora Hedin.

Theresienstadt, i nuvarande Tjeckien, var ett getto och en genomgångsstation för judar i det av Nazityskland ockuperade Tjeckoslovakien. Lägret användes av nazisterna som skyltfönster för att visa upp en förment human behandling av fångarna, bland annat genom propagandafilmer och ett omskrivet besök av Internationella Röda korset. I verkligheten rådde svält, våld och sjukdomar, och de flesta som fördes till Theresienstadt deporterades vidare till Auschwitz och andra förintelseläger.

Fischls dagböcker skildrar vägen till Auschwitz och dödsmarschen därifrån. De har jämförts med vittneslitteratur av Primo Levi och Imre Kertész, och de ger en konkret inblick i våldet, svälten och förnedringen i industriell skala. Att manuskriptet överlevt är anmärkningsvärt. Det ger en ovanligt direkt röst från en av historiens mörkaste epoker.

Publiceringen sker samtidigt som den rättsordning som Nürnberg etablerade återigen sätts på prov. Den internationella brottmålsdomstolen, ICC, inrättades genom Romstadgan 1998 och har sitt säte i Haag. Den är den första permanenta domstolen med mandat att döma individer för krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord. Under åren har den lagfört förövare från bland annat Balkan och Rwanda, och den har blivit en central aktör i arbetet med att utreda övergrepp i pågående konflikter.

Men ICC har också blivit en stridsfråga i stormaktspolitiken. USA är inte medlem och har länge intagit en skeptisk hållning till domstolen. Under Donald Trumps presidentskap infördes sanktioner mot domstolens åklagare och personal, något som väckte skarp kritik från människorättsorganisationer. Sanktionerna hävdes av Joe Biden men återinfördes när Trump återigen tillträdde som president. Kritiker menar att detta undergräver den princip som Nürnbergrättegångarna slog fast: att ingen står över lagen.

Samtidigt har Rysslands invasionskrig i Ukraina gett ICC en nyckelroll i utredningarna av krigsförbrytelser. Domstolen har utfärdat arresteringsorder mot bland andra Vladimir Putin, men den saknar egna polisstyrkor och är helt beroende av att medlemsländerna samarbetar för att orderna ska kunna verkställas. Det gör att domstolens trovärdighet i slutändan vilar på politisk vilja hos staterna.

För många rättsexperter är utvecklingen oroande. Efterkrigstidens internationella rättsordning byggdes till stor del upp på initiativ av USA, som var en drivande kraft bakom Nürnbergprocesserna. Kritiker menar att Washington i stället riktar sanktioner mot ICC och tonar ner Rysslands övergrepp i Ukraina, något som väcker frågor om den västledda rättsordningens framtid. Det får också konkreta konsekvenser för civila i krigsdrabbade områden, där skyddet av människor i allt högre grad är beroende av att internationella regler respekteras.

Mot den bakgrunden blir Fischls dagböcker mer än en historisk dokumentation. De påminner om att juridik och statistik aldrig får ersätta den enskilda människans erfarenhet. Som Josef Stalin förmodas ha sagt: ”En människas död är en tragedi, en miljon människors död är statistik.” Dagböckerna återställer de individuella öden som annars lätt försvinner i historiens abstraktioner.

Dagböckerna från Theresienstadt presenteras som sakprosa, men vittnesmålet överskrider genregränser. Det är en dokumentation av ett brott mot mänskligheten, skriven av någon som befann sig mitt i det. När boken nu når en internationell läsekrets, 80 år efter Nürnberg, blir den en påminnelse om vad som händer när rättsliga principer överges och enskilda människor reduceras till siffror.