Hon har beskrivit det som en av de största smällarna i sitt liv. När den norska artisten Ane Brun upptäckte att en nära vän hade ljugit om allvarlig sjukdom och andra dramatiska händelser i över tio år, raserades något fundamentalt. Nu, med sitt nya album ”I thought we were the same”, utforskar hon vad som händer när tilliten bryts – och hur man hittar tillbaka till den.
– Det värsta är oftast att man slutar lita på sig själv. Man har trott på sin intuition till hundra procent, men när det visar sig att den inte stämmer så vågar man inte följa sin instinkt längre, säger Ane Brun när vi möts i en hotellmatsal på Södermalm i Stockholm.
Platsen är inte slumpmässig. Det var hit hon flyttade från hemstaden Molde år 2000, och här byggde hon upp en av Skandinaviens mest respekterade karriärer inom indiepopen. Efter pandemin valde hon dock att flytta tillbaka till Oslo permanent. Men skivbolaget Balloon Ranger Recordings och hennes musikaliska nätverk ligger fortfarande kvar i den svenska huvudstaden, dit hon regelbundet pendlar.
Det nya albumet är hennes första sedan ”How beauty holds the hand of sorrow” från 2020. På det förra albumet fanns låten ”Trust”, skriven i en period då hon nyligen träffat sin nuvarande partner och kände ett starkt lugn i tillvaron. Den nya skivan kan ses som en fortsättning på det temat, men ur ett mörkare perspektiv.
– Jag är en väldigt tillitsfull person. Det har gett mig jättemycket bra saker, massor av kompisar och möjligheter. Och det tog faktiskt 44 år innan den första riktiga smällen kom. Men då, under ett par-tre år, visste jag inte om jag vågade lita på främlingar igen, berättar hon.
Upplevelsen bearbetas bland annat i låten ”Reevaluating you”, en förtrolig monolog om hur tillitens motsats inte är tvivel utan ängslan. Ane Brun menar att frågan om tillit också är samhälleligt aktuell i en tid av polarisering och artificiell intelligens.
– Går man runt och lever i ett tillstånd där det inte går att lita på folk så är man alltid på sin vakt. Så kan vi inte leva. Nu med AI, polariseringen och allt som händer i världen är det lätt att det här blir en ond cirkel och då blir det ju bara värre och värre, konstaterar hon.
Förra våren fick hon ett bakslag när hennes autoimmuna sjukdom lupus (SLE) kom tillbaka efter tio år av lugn. Hon blev sjukskriven i ett halvår och tog en riktig timeout. Nu mår hon bra igen och är laddad för det som komma skall.
– Jag brukar skoja om att man har vissa sådana operativsystemuppdateringar i livet. Om jag börjar känna efter och tittar tillbaka är det nästan som om varje skiva handlar om en sådan uppdatering, för i samband med det kommer det mycket musik och mycket text, säger hon.
Soundmässigt är det nya albumet mer suggestivt, urbant och elektroniskt än tidigare. Hon jämför själv med Ravels klassiska orkesterverk ”Bolero” och electropopduon The Knifes ”Silent shout”. En av anledningarna till den elektroniska vändningen är att cirkeln på sätt och vis slutits – innan debuten med gitarbaserad singer/songwriter-pop lyssnade hon mest på drum’n’bass och house.
På spåret ”Eat the fruit” samarbetar hon med den norska elektroniska duon Röyksopp, som slog igenom ungefär samtidigt som hon själv i början av 2000-talet. Bland övriga medproducenter märks Anton Engdahl, Linden Jay och Ary (Ariadne Loinsworth).
– Jag ville ha ett popsound, men fortfarande kunna berätta historier med rösten i centrum. Folk ska känna någonting och vilja dansa, säger Ane Brun.
Nästa år ger hon sig ut på en omfattande Nordenturné som startar i Luleå den 30 januari.
