Anita Goldman: Gränslösheten är Israels grundproblem

En omfattande algblomning utanför Israels och Gazas kust mot Medelhavet orsakade i början av hösten en allvarlig kris för Israels vattenförsörjning. Enligt israeliska miljömyndigheter slogs fem av landets sex avsaltningsanläggningar ut, vilket lamslog system som normalt förser Israel med omkring 80 procent av dricksvattnet. Algblomningen, som beskrevs som av närmast bibliska proportioner, kopplas av forskare både till klimatförändringar och till den krigsrelaterade förstörelsen av avloppsinfrastrukturen i Gaza.

Medelhavet värms upp två till tre gånger snabbare än världshaven i genomsnitt, och forskare har länge varnat för att algblomningar blir vanligare. Men det som hände i höstas överträffade tidigare erfarenheter. I en ledarartikel i Haaretz sammanfattades läget med att israeliska myndigheter inte förberett vattenekonomin för en förvärrad klimatkris, samtidigt som Gazas sönderbombade avloppssystem varken reparerats eller byggts upp.

Klimatforskaren Avner Gross vid Ben-Gurion-universitetet i Negev har pekat på ytterligare en faktor: de enorma mängder byggnadsdamm som hamnat i havet från det förstörda Gaza. Sprängämnen innehåller fosfor och kväve, och krossad betong och sten frigör mineraler. Allt detta hamnar på havsbotten och ger näring åt algerna. Damm från rivna byggnader har spolats ut i Medelhavet eller sopats ner i vattnet, enligt forskaren.

Även på land märks krigets ekologiska konsekvenser. En svår råttinvasion i Gaza har spridit sig över gränsen till södra Israel. Råttor har tagit sig in i bostadsområden, skadat jordbruket och orsakat att förskolor stängts efter att barn blivit bitna. Omfattande användning av gift och råttfällor har inte räckt, eftersom grundorsakerna kvarstår: förstörd infrastruktur, sopberg och trasiga avloppssystem i Gaza.

Klimatkrisen följer inga nationsgränser, och i Israel–Palestina blir det extra tydligt. Det leder också till en bredare fråga om gränser i politisk mening. Israel saknar internationellt erkända gränser. Den så kallade gröna linjen är vapenstilleståndslinjerna från 1948 års krig, en konflikt som israeler kallar självständighetskriget och palestinier kallar nakba. Linjen har fungerat som utgångspunkt för Israels gränser mot Västbanken och Gaza, men Israels annekteringar av östra Jerusalem och Golanhöjderna har inte erkänts av det internationella samfundet.

Efter 1967 års krig, då Israel bland annat erövrade Sinaihalvön och Västbanken, började kartor distribueras där den gröna linjen suddats ut. Enligt flera israeliska historiker och analytiker skedde det medvetet: det bibliska Israels land blandades samman med den moderna staten. Det var en geopolitisk och kulturell förskjutning med långtgående konsekvenser.

Under 1980- och 1990-talen förändrades också språkbruket. Benämningar som Västbanken och territorierna ersattes allt oftare av Judéen och Samarien, med den hebreiska förkortningen JoSh. Ordet ockupation, kibush, blev i praktiken en politisk markering snarare än en saklig beskrivning. När Tel Avivs skoldistrikt för några år sedan ville använda kartor med den gröna linjen utmärkt, stoppades det av skolministern. Resultatet, menar kritiker, är att yngre israeler har allt svårare att ange var deras lands gränser faktiskt går, trots att de förväntas försvara dem.

Osloavtalet från 1993 var tänkt som en provisorisk ordning i väntan på ett fredsavtal, men det system som delade in Västbanken i områden med olika grad av israelisk kontroll finns fortfarande kvar. Sedan 1967 har Israel etablerat och legaliserat över hundra bosättningar på Västbanken. Under den nuvarande regeringen har utbyggnaden accelererat. Organisationen Peace Now, som citeras av Haaretz, konstaterar att Västbanken inte ser ut som för tre år sedan och att dramatiska förändringar sker på marken. Området, som är mindre än Uppsala län, upplevs alltmer fragmenterat.

Haaretz Mellanösternanalytiker Zvi Bar’el menar att israeler lever i ett flytande status quo, där ständigt föränderliga gränser betraktas som avgörande för säkerheten. Risken, varnar han, är att Israel går från en nationalstat med ambitionen att forma sin identitet inom erkända gränser till en stat utan territorial lösning. Ett sådant samhälle blir inåtvändande, beväpnat och vaksamt, men utan politisk horisont. I israelisk politisk retorik handlar det alltmer om att administrera konflikten, inte att lösa den.

Frågan om permanenta gränser framstår därmed som Israels mest centrala utmaning. Utan en tydlig territoriell framtid hotas både demokratin och statens långsiktiga stabilitet. Ännu finns dock inget parti inför nästa Knesset-val som presenterat en sammanhållen idé om hur ett Israel med fasta, erkända gränser skulle se ut.