Samuel Becketts klassiker ”Slutspel” har fått en ny uppsättning som väcker stor uppmärksamhet. I Karl Dunérs regi gestaltas den absurda pjäsen av Olof Wretling och Johan Ulveson, och i Dagens Nyheter skriver recensenten Ingegärd Waaranperä att uppsättningen fördjupar pjäsens existentiella kärna. Hon lyfter särskilt fram Wretlings kroppsliga spel och Ulvesons röst, som krackelerar med ”hisnande precision”.
”Slutspel” är ett av 1900-talets viktigaste dramer. Beckett skrev ursprungligen pjäsen på franska, under titeln ”Fin de partie”, och den fick senare de spridda titlarna ”Endgame” och ”Slutspel”. Handlingen utspelar sig i ett slutet rum där fyra gestalter – Hamm, Clov, Nagg och Nell – väntar på ett slut som aldrig tycks komma. Pjäsen kännetecknas av en kraftfull återhållsamhet, där varje ord och gest väger tungt. Becketts minimalism var ett brott mot den mer ordrika teatern under 1950-talet, och ”Slutspel” väcker fortfarande starka reaktioner. Den räknas, tillsammans med ”I väntan på Godot”, till Becketts mest spelade verk och har genom åren tolkats av teatergrupper över hela världen. Dessutom har pjäsen kallats en av teaterhistoriens mest kompromisslösa skildringar av människans villkor.
Karl Dunérs uppdatering handlar enligt recensionen om att närma sig pjäsen med en samtida blick på det fysiska spelet. Clov, betjänten som inte kan sitta still, blir i Wretlings tolkning en gestalt som uttrycker hela sin instängda tillvaro genom kroppen. Olof Wretling är sedan tidigare känd för roller i komediserier som ”Pistvakt” och ”Bonusfamiljen”, men här visar han ett bredare register. Enligt Waaranperä excellerar han i den kroppslighet som pjäsen kräver, och hans närvaro på scenen blir bärande.
Johan Ulveson, som spelar Hamm, har en annan roll. Hamm är blind och förlamad och måste förlita sig på Clov för allt. Hans enda maktmedel är rösten, och Ulveson använder den med precision. När rösten krackelerar, som Waaranperä skriver, blottläggs en sårbarhet som gör att publiken ser rakt in i pjäsens mörka kärna. Det är en insats som visar hur en skådespelare kan gestalta makt, beroende och åldrande utan att lämna en rullstol. Ulveson är en välkänd aktör med bred erfarenhet från både komedi och revy, men den här typen av roll kräver ett annat slags närvaro.
Recensionen i Dagens Nyheter har betydelse för teaterns biljettförsäljning. DN är en av landets största morgontidningar, och en positiv recension därifrån kan märkbart öka publiktillströmningen. Detta gäller särskilt för klassiker, där många besökare väljer att se en uppsättning efter att ha läst kritikernas omdömen. För teaterproducenter är kritiken en viktig del av marknadsföringen, särskilt för en pjäs som kan upplevas som svårtillgänglig. Att recensenten lyfter fram just de två huvudrollsinnehavarna är ett gott betyg för en produktion som vill förnya ett kanoniserat verk utan att förlora dess udd.
”Slutspel” ingår också i en bredare trend. Under de senaste åren har flera av Becketts pjäser satts upp i nya tolkningar i Sverige, från ”I väntan på Godot” till kortare verk. Många teaterchefer och regissörer ser en samtida relevans i Becketts bild av en värld där kommunikationen bryter samman och människor är hänvisade till varandra mot sin vilja. Teman som isolering, beroende och väntan har fått förnyad aktualitet i en tid av kriser och samhällsförändringar. Den här utvecklingen märks i flera delar av landet.
Med Wretlings kroppsliga precision och Ulvesons vokala skörhet blir ”Slutspel” en påminnelse om att Becketts mörka värld fortfarande har något viktigt att säga. Uppsättningen visar att klassisk absurdism kan möta en samtida publik utan att förlora sitt djup. Det återstår att se hur länge föreställningen spelas, men redan nu är det tydligt att den har etablerat sig som en av teaterhöstens mest omdiskuterade. Det gör den relevant både för den redan frälsta Beckettpubliken och för dem som aldrig tidigare sett hans verk.
