Farshid Jalalvand: Kommer AI göra den människoskrivna litteraturen till en Patek Philippe?

Romanen ”C’était ça ou mourir” av den haitisk-kanadensiske författaren Thélyson Orélien har hamnat i blåsväder efter att ha anklagats för att vara skriven av AI. Det kanadensiska förlaget har avbrutit samarbetet sedan en extern utredning gav visst stöd för misstankarna, rapporterade New York Times den 21 oktober. Fallet har blivit en symbol för en oro som sprider sig i bokbranschen: att språkmodeller ska ta över det mänskliga skrivandet och hota författares levebröd.

Historien har tydliga paralleller i en annan bransch: den schweiziska klockindustrin. I århundraden hade Schweiz dominerat världsmarknaden för mekaniska ur. Generationer av urmakare hade byggt upp en unik kunskap om urverkets minsta delar, och en schweizisk klocka höll tiden med några sekunders precision per dygn. Konkurrerande mekaniska urverk kunde diffa tiofaldigt mer.

Efter andra världskriget bestämde sig japanska tillverkare för att utmana den schweiziska hegemonin. I slutet av 1960-talet lanserades kvartsuret – den så kallade batteriklockan – som för en bråkdel av kostnaden kunde producera ur som var hundra gånger mer precisa än standardmekaniska klockor. Resultatet blev den så kallade kvartskrisen. Den schweiziska klockindustrin krympte till en tredjedel av sin tidigare storlek mellan 1970- och 1990-talet och var nära att slås ut.

Schweizarna svarade med att byta strategi. I stället för att konkurrera på funktionalitet och pris började de sälja den mekaniska klockan som en lyxvara. Den marknadsfördes som ett under av mänskligt hantverk, tradition och smakfull design. Patek Philippes ikoniska reklamkampanj från 1990-talet – med sloganen ”You never actually own a Patek Philippe. You merely look after it for the next generation” – blev den logiska slutpunkten för den strategin. Klockan var inte längre en tidsvisare, utan en statussymbol och ett arv.

Frågan är om litteraturen kan gå igenom något liknande. Tekniken lämpar sig väl för att producera text som följer etablerade mönster, förutsägbar dramaturgi och genrekonventioner. Språkmodeller bygger på sannolikheter, vilket gör att de kan massproducera den sortens mallade berättelser som dominerar stora delar av den kommersiella marknaden.

Ett möjligt scenario är att AI tar över just den massproducerade litteraturen. Läsare som vill ha en lättsmält deckare eller romantik i avkopplingssyfte kanske inte bryr sig om vem eller vad som skrivit texten. I så fall kan människoskrivna författare tvingas göra som de schweiziska urmakarna: marknadsföra sitt arbete som genuint hantverk, äkta vara och kanske till och med som lyx. Litteraturen skulle sannolikt bli mer nischad, experimentell och höglitterär för att markera avstånd till AI-genererad masstext.

Ett annat scenario är dystrare för den människoskrivna litteraturens kulturella ställning. Om mänskliga verk upphör att massproduceras kan de i stället tryckas i begränsade upplagor och säljas som konstverk eller exklusiva objekt på auktion. Köparna vore då inte främst läsare, utan förmögna mecenater och tech-entreprenörer som ser böckerna som investeringar. Innehållet blir underordnat värdet, och den offentliga litterära debatten riskerar att förlora sin betydelse. Med få rika finansiärer kan utbudet dessutom komma att präglas av deras intressen och världsbild – något som redan diskuteras i samband med tech-miljardärer som Peter Thiel, Elon Musk och Mark Zuckerberg.

Det tredje scenariot är mer hoppingivande. Under senare år har det rapporterats om ett nyväckt intresse bland unga för mekaniska klockor, cd-skivor och annan äldre teknik. Ironiskt nog kan den första generation som vuxit upp med smartphones och smartklockor bli den som vänder sig bort från den digitala tekniken. Om den hållningen sprider sig till kulturen kan frånvaron av en mänsklig upphovsperson bakom ett verk börja upplevas som direkt frånstötande. Då blir inte bara texten viktig, utan också intentionen bakom den – vem som skrivit, varför och med vilken vilja.

En sådan utveckling vore inte utan poetisk rättvisa. När en kapabel digital skapare väl finns på plats kan längtan efter mänskliga möten, tradition och autenticitet bli starkare än någonsin. Historien om klockindustrin visar att en teknisk revolution inte nödvändigtvis innebär slutet för det hantverk den hotar – men att det krävs en medveten omvärdering av vad som gör ett föremål, eller en text, värd att bevara.