Oförskräckt försök att loda politikens narcissistiska underströmmar

En ny bok av psykologen och författaren Tor Wennerberg söker förklara varför demokratin backar och auktoritära rörelser stärks. ”Det auktoritära begäret. Hoten mot demokratin i en narcissistisk tidsålder” ges ut på Ordfront i 252 sidor. Titeln fångar bokens tes: auktoritärt styre bygger inte bara på rädsla, utan på ett begär efter trygghet, tillhörighet och starka ledare. Boken kommer samtidigt som internationella institut som V-Dem under flera år har rapporterat om en tillbakagång för liberala demokratier världen över.

Wennerberg är utövande psykolog och har tidigare skrivit i Dagens Nyheter om anknytningsteori, det vill säga hur det tidiga samspelet mellan barn och föräldrar påverkar människans sätt att knyta an till andra. I den nya boken flyttar han blicken från individen till samhället och försöker förstå de känslomässiga krafter som ligger bakom politiska förändringar.

Frågan han ställer är inte ny. Redan under mellankrigstiden utvecklade Frankfurtskolan teorier om varför människor i osäkra tider söker sig till auktoritära ledare. Erich Fromms ”Flykten från frihet” beskrev hur frihet kan väcka ångest och hur människor då kan välja att ge upp den. Wennerberg för vidare den traditionen, men uppdaterar den med utvecklingspsykologi och evolutionsvetenskap.

Centralt i boken är bilden av människan som bärare av två motstridiga arv. Å ena sidan finns empati, omsorg och samarbete, egenskaper som enligt Wennerberg formades under den långa tid då människor levde i jämlika jägare- och samlargrupper. Å andra sidan finns hierarkiska drifter från primaterna, som aktiveras vid konkurrens, hot och social oro. Det är i spänningen mellan dessa arv som auktoritära rörelser växer fram.

Jordbrukssamhället blev en vändpunkt. När överskott och egendom skapade nya skillnader fick härskare och undersåtar en permanent plats i historien. Den moderna demokratin avbröt i många länder det mönstret, men enligt Wennerberg fortsatte kapitalismen att underblåsa statusjakt och hierarkiska instinkter.

Den auktoritära våg som nu syns i flera länder förklaras i boken med 1980-talets nyliberala vändning. Avindustrialisering, marknadsreformer och åtstramningar lämnade stora grupper utanför. När demokratin inte förmådde leverera trygghet växte i stället längtan efter starka ledare som lovade återupprättelse. Wennerberg beskriver hur maktlystna ledare och marginaliserade grupper då kan mötas i ett ömsesidigt behov av självhävdelse – ledaren finner sin flock.

Boken har fått ett blandat mottagande. I Dagens Nyheter skriver Lars Linder att det är en bitvis fascinerande vandring genom psykologi, sociala mönster och politisk dynamik. Men han invänder att berättelsen är lite för snygg. Wennerberg rör sig lika obehindrat mellan evolution, historia och samtidsdebatt som populärvetenskapliga författare som Yuval Noah Harari, och ibland syns inte var vetenskapen slutar och den politiska tolkningen börjar. Enligt Linder präglas boken också av en tydlig vänsterposition.

Ytterligare en invändning gäller risken med att psykologisera politik. Linder varnar för att begrepp som skam och narcissism lätt blir till vapen i politiska konflikter. Han pekar på Hillary Clintons uttalande om Donald Trumps väljare som ”deplorables”, som uppfattades som förakt och blev en symbol för växande kulturklyftor. Att stämpla väljare med diagnoser kan enligt recensenten fördjupa de motsättningar man vill förklara.

Ändå är Linder inne på att Wennerbergs grundansats förtjänar uppmärksamhet. Boken försöker nå bortom det politiska ytskiktet och förstå de underströmmar som driver människor i auktoritär riktning. Den ger därigenom ett bidrag till en av vår tids viktigaste frågor: varför demokratin, som för bara några decennier sedan tycktes vara på frammarsch, nu backar i stora delar av världen.