Bengt Ohlsson: Ungdomars missbruk sågs som kritik av konsumtionssamhället

Ett reportage i Dagens Nyheter från den 11 oktober 1971 har väckt ny uppmärksamhet genom en tillbakablick av författaren Bengt Ohlsson. Den då publicerade femspaltaren ”Det är skönt att vara fattig” ingick i artikelserien ”Fattig 71” och skildrade unga människor i utanförskap vid Sergels torg i Stockholm. Rubriken väckte uppmärksamhet redan vid publiceringen, men textens syn på missbruk och fattigdom har i efterhand kommit att betraktas som ett dokument över en hel epoks ideal.

Reportaget, skrivet av Kerstin Vinterhed, porträtterade den 24-åriga Yvonne, som beskrevs som en ”kringdrivande narkoman”. Ingressen målade upp en bild av unga människor som betraktade konsumtionssamhället med förakt – egendomslösa eller nästan, många med missbruksproblem, andra ”bohemer” i största allmänhet. ”Deras fattigdom är, åtminstone delvis, självvald”, skrev Vinterhed. ”Ibland är den en medveten protest mot prestations- och konsumtionssamhället.” Ungdomarnas missbruk framställdes med andra ord som ett uttryck för samhällskritik, och orden ”bohemer” och ”luffare” förde tankarna till Astrid Lindgrens fria själar snarare än till den misär som många levde i.

Texten har i efterhand beskrivits som ett typexempel på den drogromantik som präglade delar av den svenska offentligheten under tidigt 1970-tal. Den romantiska blicken omfattade också psykisk ohälsa, som i tidens progressiva diskurs kunde beskrivas som en sund reaktion på ett sjukt samhälle. Bakgrunden var ett Sverige som efter år av högkonjunktur och rekordår brottades med dåligt samvete för den egna välfärden.

Kerstin Vinterhed var vid tiden en etablerad medarbetare på DN, där hon verkade mellan 1965 och 2008. Hon hade en bakgrund som socialvårdsassistent och prästvigdes senare i Svenska kyrkan 1997. Hon kom från en framstående familj: syster till advokaten Claes Borgström och journalisten Annette Kullenberg, båda avlidna i sviterna av covid med åtta månaders mellanrum, och mor till Stella Fare, tidigare borgarråd för Stockholmspartiet.

Reportaget publicerades i en tid då synen på samhällets utsatta var i gungning. 1968 hade Stefan Jarls dokumentär ”De kallar oss mods” haft premiär, med Kenta och Stoffe som symboler för en uppväxt i utanförskap. Ett decennium senare kom uppföljaren ”Ett anständigt liv”, som visade en betydligt mörkare verklighet. Däremellan hade filmen ”Gökboet” med Jack Nicholson satt sin prägel på synen på psykisk ohälsa – en film som i efterhand kritiserats för att försköna en tillvaro som för de flesta var allt annat än fri. Sergels torg hade under dessa år etablerats som en samlingsplats för unga i utanförskap, och platsen blev en symbol för klyftan mellan välfärdsstatens löften och verkligheten för dem som inte rymdes i gemenskapen.

I anslutning till Vinterheds intervju citerades två socialinspektörer, vars uttalanden gav en mer kontrasterande bild. Den ena konstaterade att ett verkligt införlivande av de utsatta i samhällsgemenskapen skulle kräva ”en så bred medverkan att resultatet blev ett helt annat samhälle”. Allt tal om insatser från gemene man kallade han ”fraser och floskler, förljugenhet och tomma ord”. Den andra menade att ungdomarna ”är som vi” – att de bar på de känslor och behov som vuxenvärlden gett dem. ”Dom är alltså symtom på oss, på vuxenvärlden snarare än en självständig grupp”, sade han.

De citat som då ansågs progressiva väcker i dag andra associationer. Forskningen om beroende och social utsatthet har gått vidare, och den romantiska blicken på missbruk framstår som djupt problematisk – inte minst mot bakgrund av det lidande och de dödsfall som präglade narkotikavågen under 1970-talet. Samtidigt visar tillbakablicken hur mediernas ideal förändrats: att i ett reportage låta en människa i missbruk representera en samhällskritisk hållning var 1971 inte kontroversiellt, men det säger desto mer om tidens syn på både journalistikens roll och de människor som hamnade utanför välfärdssamhället.

Frågorna om utanförskap, välfärd och mediernas ansvar har inte förlorat sin aktualitet. Det som en gång formulerades som en protest mot konsumtionssamhället har i efterhand fått fungera som en påminnelse om vad som händer när samhällskritik blir romantik – och när romantiken får stå i vägen för verkligheten.