Merit Hemmingson: ”Jag känner mig som en drottning när jag sätter mig vid hammondorgeln”

Hon har kallats Sveriges drottning på hammondorgel, och efter att i flera år ha saknat sin favoritklang är hon nu återförenad med en klassisk B3. Merit Hemmingson, 83, har under sex decennier satt sin prägel på svensk musik, från jazzen via folkrockexperimenten på 1970-talet till dagens återkomst med en skiva inspirerad av en av Dalarnas mest legendariska spelmän.

För Hemmingson handlar det inte om något instrument som helst. Den så kallade Hammondorgeln, med sina karakteristiska tonhjul och Lesliehögtalarens roterande ljud, har en särskild plats i hennes hjärta. – Den är det ultimata, kompletta instrumentet, säger hon. Möjligheterna är nästan oändliga. Hennes egen B3 från 1969 väger över 200 kilo, och när hon sätter sig vid den känner hon sig som en drottning.

Instrumentets unika ställning i musikhistorien beror på ljudet. Lesliehögtalaren, med ett roterande diskanthorn upptill och en roterande bastrumma nedtill, skapar en livfull dynamik som få andra keyboard så klarar. Hemmingson berättar att hon gärna växlar mellan de långsamma chorale-inställningarna och snabba tremolon mitt i en låt, vilket ger musiken en rörlighet som hon älskar. Dessutom är hon själv en självbekänd basfantast – med vänster fot spelar hon basgångarna, medan höger fot styr volympedalen och hastigheten i Lesliet. Händerna sköter melodi och ackord, och med hjälp av dragreglagen (drawbars) gör hon egna ljudinställningar.

Resan till dagens kärlek till detta instrument började 1967. Då hörde hon Procol Harums ”A Whiter Shade of Pale” och blev så gripen av Matthew Fishers hammondmelodi att tårarna rann. – Direkt efter det köpte jag en egen orgel, berättar hon. Innan dess hade hon främst ägnat sig åt jazz på piano, men mötet med Hammondorgeln öppnade en ny musikalisk värld.

Det var med denna klang hon skulle göra sina klassiska 1970-talsalbum ”Huvva!”, ”Trollskog” och ”Bergtagen” – skivor som blandade svensk folkmusik med tidens fattiga beat och som så småningom sålde guld. Producenten Bengt Palmers, som just hade börjat på skivbolaget EMI, spelade en avgörande roll. Projekten låg rätt i tiden, och Hammondsoundet gifte sig oväntat väl med fiolspelmännens uttryck. – Jag hade ett sådant flax, säger Hemmingson med eftertidens blick.

Men turnélivet har sina baksidor med en tvåhundrakilos huvudperson. Under början av 1970-talet var hon ute på turné med sin dåvarande B3 i ett släp som plötsligt lossnade i en kurva utanför Avesta. Orgeln hamnade underst, och det som återstod var bara spillror. – Det blev bara kaffeved kvar, konstaterar hon torrt.

Därefter spelade hon under många år på olika mindre orglar, särskilt under 1980-talet då hon även experimenterade med syntar och kyrkorglar i ett försök att skaka av sig folkmusikstämpeln. Men längtan efter den rätta klangen fanns hela tiden kvar. Först i fjol, under 2024, kom hon över en ny B3 igen – tack vare hjälp av hammondspecialisten Magnus ”MAFY” Fyrberg. Han har moderniserat den elektromekaniska orgeln så att den fungerar tillförlitligt i nutida sammanhang.

– När den äntligen stod i studion gav jag den en stor fet puss och satte igång att spela. Så hemmastadd känns det. Det är för att jag håller på som jag orkar, säger hon med ett skratt, och berättar att hennes lyssnande inte minst har handlat om att förstå instrumentets kroppsliga påfrestningar – många timmars spelande har gjort henne lite sned i kroppen, men hon tycker att det är värt det.

Just nu är hon aktuell med skivan ”Pekkos Per å jag”, där hon tolkar låtar efter den mytomspunna spelmannen Pekkos Per Olsson, född 1808 i Bingsjö i Dalarna. Valet var naturligt, säger hon. Hans låtar går ofta i både dur och moll samtidigt, något som ger henne stort utrymme att utforska Hammonds dynamiska spektrum. Med på skivan medverkar bland andra Sara Parkman, Mats Edén och Mattias Bärjed, och den är producerad av Anton Sundell.

Hennes hammondspel har satt spår långt utanför Sveriges gränser, inte minst som en av de tidigaste företrädarna för att förena elektromekaniskt – och senare elektroniskt – klangmaterial med nordisk folkmusik. Med sin nya turné, som inleds den 12 november på Pustervik i Göteborg och därefter fortsätter till Malmö, Stockholm och Östersund, kommer hon återigen att demonstrera varför hon är en av landets mest egensinniga musiker. För den som har sett henne spela, med båda fötterna i arbete och händerna över dragreglagen, står det klart att Hammondorgeln inte bara är ett instrument – det är ett sätt att leva.