Björn Wiman: Äntligen en liten stund då Trump håller käften

För två år sedan, i november 2024, stod Donald Trump som segrare i det amerikanska presidentvalet. Den kvällen verkade hans politiska rörelse ointaglig, och många trodde att den skulle prägla USA under lång tid framöver. Men när mellanårsvalet avgjordes i november 2026 visade verkligheten en helt annan bild. Ett brett folkligt motstånd har formats, och valresultatet ses nu som en tydlig signal om att den auktoritära utvecklingen kan brytas – även om vägen dit var allt annat än förutsägbar.

Utvecklingen följer historiska mönster. Forskning om sociala rörelser visar att samhällsförändringar ofta sker i kaskader snarare än linjärt. Plötsligt uppstår en så kallad social tipping point, där regimer som tidigare framstått som stabila faller samman. Exempel från kampen mot slaveriet i USA, mot apartheid i Sydafrika och för mänskliga rättigheter i Östeuropa visar att sådana processer nästan alltid inleds i liten skala – ibland med grupper som från början ter sig löjeväckande i förhållande till det system de utmanar.

Att motståndet i USA inte syntes tydligt under Trumps första månader vid makten berodde enligt forskare på att det tog tid att mobilisera. Jämfört med den första presidentperioden 2017 var antalet protestaktioner och deltagare dock högre under den andra. Demonstrationer på gatorna, journalister som fortsatte granska makten, domare som dömde enligt lag och universitetslärare som upprätthöll undervisning och forskning utgjorde tillsammans ett motstånd som inte alltid syntes i mediernas rubriker.

Den amerikanska författaren Rebecca Solnit har i boken ”No straight road takes you there” beskrivit vad som krävs för att medborgerligt motstånd ska bära frukt. Hon konstaterar att sådant motstånd är både enkelt och komplicerat: enkelt eftersom det historiskt sett alltid fungerar, och komplicerat eftersom det sällan ger omedelbara och mätbara resultat. Hon varnar för att uppgivenhet – känslan av att ingenting spelar någon roll – i sig är ett verktyg för auktoritära regimer.

Forskningen pekar på att motståndsrörelser inte behöver vara enorma för att lyckas. Studier har visat att ingen rörelse som har samlat aktivt och bestående stöd från så lite som 3,5 procent av befolkningen har misslyckats. Detta kan förklara varför förändringar ibland tycks komma plötsligt, trots att de har förberetts under lång tid. När tillräckligt många människor bevarar tron på sin egen agens – sin förmåga att påverka – kan även oväntade vändningar inträffa.

Mellanårsvalet i USA bekräftade den princip som alla demokratiska samhällen vilar på: att handlingar får konsekvenser. Trumpismens budskap har i hög utsträckning handlat om att medborgare kan agera utan att någon bryr sig, och att politikens resultat är oviktiga. Detta utmanades nu av väljare som genom sina röster visade att de förväntar sig ansvarstagande. Valresultatet tolkades därför inte bara som ett partipolitiskt nederlag, utan som en seger för själva demokratins grundprincip.

Även andra delar av världen uppvisar liknande tendenser. I Brasilien spelade unga väljare, inte minst generation Z, en avgörande roll i presidentvalets vändning. Globalt har omfattande protester bland unga, ofta drivna av klimatfrågor och social rättvisa, visat att det oförutsägbara kan inträffa när människor vägrar att rycka på axlarna. I USA röstade 70 procent av väljarna under 30 år på Demokraterna i mellanårsvalet, vilket understryker den yngre generationens betydelse för politisk förändring.

Historien lär dock att ingen förändring är permanent. Precis som ingen för två år sedan kunde förutse dagens situation, går det inte att förutse vad nästa år eller nästa decennium kommer att innebära. Auktoritära rörelser kan återuppstå, och samhällen kan återigen förlora förtroendet för sina institutioner. Det som har hänt kan hända igen, och vi bör därför inte ta demokratin för given. Medborgerligt motstånd är inte en engångsföreteelse – det kräver ständig uppmärksamhet och en vilja att agera, även när resultaten inte omedelbart kan mätas.

Frågan är inte om motståndet finns, utan hur det tar sig uttryck och hur länge det kan hållas vid liv. För tillfället har det visat sin kraft i USA och flera andra länder. Men utmaningarna kvarstår. Presidenter kan börja tala igen, och folk kan återigen tappa tron på att något spelar roll. Dåligt ledarskap kan leda till nya konflikter och ekonomiska problem, men det är medborgarnas reaktioner som i slutändan avgör demokratins överlevnad. Det är en lärdom värd att ta med sig från den senaste tidens politiska utveckling.