Kalle Lind: Att skaffa barn var det bästa beslut jag aldrig riktigt fattade

Tre söner, tre livsläxor: Kalle Lind om faderskapets oväntade effekter på karriär, tålamod och synen på döden.

I en personlig och reflekterande betraktelse med anledning av fars dag delar författaren och radioprofilen Kalle Lind med sig av de oväntade lärdomar som faderskapet fört med sig. Med tre söner i bagaget konstaterar han att det är det bästa beslut han aldrig fattat. Texten, som publicerats i Dagens Nyheter, bjuder på en ärlig och humoristisk blick på hur barnen format både hans vardag och hans syn på tillvaron.

Lind, känd bland annat från P3 och som en flitig krönikör med ett stort intresse för svensk nöjeshistoria, inleder med ett erkännande: det var inte han som bar det tyngsta lasset under småbarnsåren. Men det var barnen som tvingade honom att strukturera sin tillvaro. Det första barnets ankomst 2004 sammanföll med hans arbete i en P3-redaktion i Malmö, en arbetsplats där en kreativ, men ofta ostrukturerad arbetsdag kunde sträcka sig över sjutton timmar. Tillvaron förändrades drastiskt.

Den nye fadern beskriver hur det dåliga samvetet blev en drivkraft. Det fick honom att lämna redaktionen i tid, avstå spontana krogbesök och leverera sina radioinslag innan kollegorna ens hade kommit igång. Det som började som en praktisk nödvändighet blev en livsläxa i tidshantering. Råden han en gång gav en journaliststudent – att skaffa anställning och skaffa barn för att skapa rutiner – var inte ironiska, utan grundade i egen erfarenhet.

Lika viktig som lärdomarna om effektivitet är den om tålamod. Lind berättar, med viss humor, om enkla diskussioner som kunde uppstå i hemmet med tre växande söner. De var sällan av existentiell karaktär, men desto mer tidskrävande. Att stå ut i dessa eviga, och ibland irrelevanta, diskussioner blev i sig en övning i fokus och närvaro, menar han.

Kärnan i hans betraktelse blir dock insikten om livets förgänglighet och vad vi lämnar efter oss. Författaren reflekterar över döden som en ”sällsynt idiotisk konstruktion” och finner tröst i tanken att hans söner är ett levande minne. I en scen beskriver han hur den yngste sonen en gång haltade och hur hans egen initiala irritation övergick i omsorg – och hur de äldre bröderna genast kommenterade situationen med en kultiverad referens till duons HasseåTages revysketcher. För Lind var det ett bevis på att den kulturella grund han velat förmedla fått fäste.

Den insikten ledde honom till en acceptans av det oundvikliga. Barnen har, som han uttrycker det, lärt honom att stå ut med döden som ett faktum. De är hans monument, ett projekt som överträffat alla förväntningar. Texten avslutas med en självständig och tacksam hälsning på fars dag, där han konstaterar att sönerna i slutändan var värda besväret och att de, trots allt, bidragit till att han ser på sig själv och sin plats i världen på ett nytt sätt.