Den 3 juni offentliggjordes i The New York Times att Pace, ett av världens ledande megagallerier för samtidskonst, genomgår en omfattande omstrukturering. Vd:n Marc Glimcher meddelade att galleriet skär ner 50 konstnärer och lika många anställda, med motiveringen att den traditionella megagallerimodellen inte längre fungerar.
Nedskärningen är inget isolerat fenomen. Flera etablerade gallerier har tvingats stänga den senaste tiden. Stephen Friedman lade ner sina verksamheter i New York och London runt årsskiftet, och tidigare har gallerier som Clearing, Blum, Venus over Manhattan och Kasmin fått ge upp. Olivier Babin, grundare av Clearing, beskrev i The Art Newspaper hur gallerierna krossats av sina omkostnader – med ökade hyres- och fraktkostnader, dyra konstmässor, en svajig konstmarknad och förändrade samlarmönster.
Parallellt växer dock en ny generation gallerier fram, inte minst i Sverige och Norden. Vid årets upplaga av konstmässan Liste i Basel var den nordiska närvaron den största på över 20 år. Sara Berner Bengtsson, chef för den svenska konstmässan Market, har noterat utvecklingen.
– Svenska Beau Travail och Coulisse, danska Matteo Cantarella och Palace enterprise, norska Femtensesse och Christian Torp och finska Pitted dates är några av dessa gallerier som etablerats i en globaliserad värld och där galleristerna i flera fall har internationella bakgrunder. De står starka även med program som visar mer konceptuell konst än många etablerade gallerier, säger hon.
Filip Zięciak grundade Stockholmsbaserade Coulisse gallery 2022 och driver det nu tillsammans med Jeanette Gunnarsson. Båda har internationell bakgrund, och deras mest framgångsrika konstnär, Rafał Zajko, är brittisk-polk.
– Vår kundgrupp finns naturligt på olika platser och våra konstnärer ställs ut institutionellt i flera olika länder. Jag tror att konstnärernas karriärer utvecklas bättre om det sker på många olika platser samtidigt. Vi startade också i ekonomiskt krisiga tider, så vi har alltid behövt förvalta och tänka till kring de pengar vi har, säger han.
Enligt Zięciak har nedläggningarna förändrat vad konstnärer söker hos sina gallerister. Efter pandemin gick försäljningen fortfarande bra, och både Clearing och Stephen Friedman öppnade 2023 nya, extremt dyra lokaler. Nu när ekonomin har vänt söker sig många konstnärer i stället till mindre verksamheter.
– Många konstnärer söker hellre trygga, meningsfulla relationer hos mindre gallerier än stora verksamheter där de inte har någon insyn i ekonomin, säger han.
Nikola Dietrich, konstnärlig ledare för Liste, bekräftar att galleriscenen befinner sig i en omstöpningsfas.
– Många av de stora gallerierna har helt enkelt satsat lite för mycket och dras nu med enorma kostnader som gör att de antingen får slå igen eller omforma sig. Samtidigt ser vi att det till exempel i London har startats flera små gallerier som snabbt börjar arbeta internationellt, säger hon.
Ett exempel på den nya generationen är Palace enterprise i Köpenhamn, som drivs av Gitte Skjødt Madsen och Sarah Lærke Pedersen. Det 40 kvadratmeter stora galleriet håller nere kostnaderna.
– Mindre utställningar betyder inte att de är mindre ambitiösa, men det kan krävas färre verk, vilket innebär lägre kostnader för frakt, lagring och hantering. Utmaningen kan naturligtvis vara att vi inte alltid kan ställa ut allt som förtjänar att uppmärksammas, skriver Skjødt Madsen i ett mejl.
Trots den tuffa marknaden finns det undantag. Zięciak och Gunnarsson pekar på Warszawa och Seoul som heta marknader.
– Det finns en otroligt stark ung samlargemenskap som verkligen satsar på konst. De köper från både stora gallerier och mindre, som oss, och respekterar hantverk på ett väldigt sofistikerat sätt, säger hon.
Att etablera sig i Norden handlar dock om mer än ekonomi. Enligt Zięciak och Gunnarsson spelar både mentalitet och samhällsstruktur in.
– Det handlar om mentaliteten och att många av de frågor som våra konstnärer arbetar med – mångfald, könstillhörighet, miljö – anses viktiga här. Det finns en respektfull kultur och gemenskap bland galleristerna, vilket inte är självklart. Ekonomiskt är det också bättre här än till exempel i London eller Paris, där allt är dyrt och tävlingsmentaliteten stark, säger de.
Sara Berner Bengtsson framhåller också trygghetssystemen och offentliga inköp som en förklaring till motståndskraften. Enprocentsregeln – att en procent av budgeten vid ny- och ombyggnad läggs på konstnärlig gestaltning – bidrar till att hålla marknaden vid liv. Nordiska gallerister kan dessutom söka stöd från Kulturrådet och norska OCA för att delta på mässor.
Att mässdeltagande är kostsamt råder det ingen tvekan om. En monterplats kan kosta mellan 100 000 och 2 miljoner kronor. Enligt UBS Global Art Market Report backade konstmarknaden 2024 med 12 procent. I år har den återhämtat sig med cirka 4 procent, men omkostnaderna har samtidigt ökat med cirka 5 procent.
För Coulisse, som i år medverkade på Liste för fjärde gången, vidgas marknaden allt mer. Jeanette Gunnarsson konstaterar att kundgruppen växer och att allt mer konst säljs internationellt.
– Där mer etablerade gallerier kanske är fast i vissa strukturer kan vi ha lättare att anpassa oss och hitta sätt att hantera eventuella svårigheter, säger hon.
