Shabaka tar publiken på en storslagen ljudresa

Shabaka Hutchings är en av de få musiker som under 2020-talet kan röra sig mellan jazzklubbar, konsthallar och internationella festivaler utan att behöva anpassa sig till ett tydligt format. Som ledare för Sons of Kemet etablerade han sig i den brittiska jazzvågen, men på senare år har han tagit ett tydligt steg bort från saxofonen och in i ett mer lågmält, flöjtbaserat universum. I Dagens Nyheter skriver kritikern Magnus Säll att Shabaka nu har kastat loss från alla genreförtöjningar. Enligt Säll är resan i huvudsak imponerande, men den har också svåra partier.

Shabaka Hutchings föddes i London och växte upp i Barbados. Hans karibiska bakgrund har alltid funnits med i musiken, men under de senaste åren har den blivit mer framträdande. Han har beskrivit bytet från saxofon till bambuflöjt som en andlig och konstnärlig omställning, inte en teknisk övning. Det hörs i hans aktuella album Perceive Its Beauty, Acknowledge Its Grace, där långa, meditativa flöjtlinjer möter stråkar, röster och elektroniska texturer.

Skivan har en helt annan karaktär än den musik som gjorde honom känd. Sons of Kemet arbetade med täta rytmer, mässing och politiska budskap. The Comet Is Coming, hans andra viktiga band, kombinerade jazz med rymdrock och elektronik, ofta med hög intensitet. I solokarriären ligger fokus i stället på tystnad och klang. Det är en förändring som kan upplevas som både modig och riskfylld. Magnus Säll fångar den dubbelheten i sin recension: Shabaka kör ibland fast, men i huvudsak är färden imponerande.

Musiken på Perceive Its Beauty, Acknowledge Its Grace innehåller flera gästinsatser, bland annat från musiker med rötter i jazz, elektronika och samtida konstmusik. Det förstärker intrycket av ett nätverk snarare än en solokarriär. I en tid då skivbolag och streamingtjänster ofta pressar artister att hålla sig inom tydliga kategorier, fungerar Shabaka som en påminnelse om att en annan väg är möjlig. Hans publik behöver inte välja mellan jazz, ambient och karibisk folkmusik. Den kan få allt i samma rum.

Ur ett bredare perspektiv speglar Shabakas utveckling en trend inom den samtida jazzscenen. I Storbritannien har en generation musiker vuxit fram som utgår från jazzens improvisationstradition men hämtar material från hiphop, grime, afrobeats och experimentell elektronisk musik. Många av dem har skapat egna plattformar, egna festivaler och egna nätverk i stället för att vänta på att traditionella jazzklubbar ska ta emot dem. Det har förändrat marknaden för genren. Jazz är inte längre enbart en nisch för en äldre publik. På digitala plattformar sprids nya album via spellistor och sociala medier, och internationella bokare letar efter artister som kan fånga en publik som inte är uppvuxen med genretiketter.

Shabaka har blivit en symbol för den utvecklingen. Han har byggt broar mellan London och karibiska musiktraditioner, mellan fri improvisation och strukturerade kompositioner, mellan akustiska instrument och elektroniska ljudlandskap. Hans musikkarriär rymmer också tydliga band till Afrika. Med projektet Shabaka and the Ancestors har han arbetat med sydafrikanska musiker och utforskat kopplingar mellan jazz och traditionella afrikanska uttryck. Det gör att hans nya skiva inte bara handlar om ett instrumentbyte. Den handlar om att förstå varifrån musiken kommer.

Magnus Sälls recension i Dagens Nyheter har därmed en bredare betydelse än att omdöma enskilda låtar. DN är fortfarande en av de tidningar som sätter den kulturella dagordningen i Sverige. En genomarbetad recension kan påverka både konsertbokningar och strömningssiffror. Det gäller särskilt för en artist som Shabaka, vars musik kan vara svår att placera i en kommersiell mall. När en ledande kritiker skriver att resan är i huvudsak imponerande, blir det ett kvitto på att det konstnärliga riskspekulatet lönar sig.

För lyssnaren innebär skivan en inbjudan att ta tid i anspråk. Det är inte musik som berättar allt på en gång. Den bygger i stället på tålamod, repetition och subtila skiftningar. Som journalistisk betraktelse är Shabakas väg också ett exempel på hur en konstnär kan omdefiniera sin publik. Genom att lämna det som fungerade tidigare skapar han utrymme för något som inte är färdigformat. Därmed blir hans karriär mer än en framgångssaga – den blir en berättelse om konstnärlig frihet, med alla dess svårigheter.