Vänsterpartiet har en hel del att lära av Sverigedemokraternas väg mot inflytande, menar Per Molander, debattör och författare med lång erfarenhet av samhällsstyrning. I en ny analys riktar han skarp kritik mot Vänsterpartiets strategi och menar att partiet gör flera grundläggande misstag i sin relation till regeringsmakten – misstag som SD framgångsrikt undvikit.
Molander, som bland annat skrivit flera böcker om förhandlingsteori och offentlig styrning, utgår från en enkel men ofta förbisedd princip: makt uppnås inte genom att ständigt säga nej, utan genom att förstå motpartens incitament och bygga trovärdiga allianser. Enligt honom borde Vänsterpartiet beakta förhandlingsteorins grundregler i sin strävan efter politiskt genomslag – något partiet enligt hans mening i hög utsträckning misslyckats med.
Den politiska kartan i Sverige har ritats om dramatiskt det senaste decenniet. Sverigedemokraterna, som länge behandlades som paria av övriga partier, har gått från att vara politiskt isolerade till att bli en central aktör i regeringsunderlaget. Genom Tidöavtalet efter valet 2022 fick SD inflytande över svensk politik utan att formellt sitta i regering – en position som gett partiet både makt och ansvar utan att behöva kompromissa på samma sätt som ett regeringsparti.
Molander frågar sig varför Vänsterpartiet inte skulle kunna göra en liknande resa. Han pekar på att båda partierna historiskt har befunnit sig i utanförskap, om än från olika håll, och att båda har haft svårt att få genomslag för sin politik i regeringsställning. Men där SD lyckats bygga strategiska allianser och successivt normaliserat sin position, har Vänsterpartiet enligt Molander fastnat i en roll som permanent opposition.
En central del i analysen är Vänsterpartiets förhållningssätt till Socialdemokraterna. Under flera decennier har V agerat som stödparti åt S utan att kräva konkret inflytande i gengäld. Resultatet har enligt Molander blivit att partiet fått stå för impopulära beslut utan att kunna ta åt sig äran för populära sådana. Förhandlingsteorins grundregler säger att den som vill ha makt måste vara beredd att både ge och ta – och framför allt måste kunna hota med att dra sig ur när kraven inte tillgodoses.
Jämförelsen med SD är inte slumpmässig. Sverigedemokraterna har systematiskt arbetat med att definiera sina egna frågor, bygga förtroende hos väljare och successivt flytta fram sina positioner. Partiet har dessutom varit skickligt på att använda sitt stöd som hävstång i förhandlingar – något som Vänsterpartiet enligt Molander misslyckats med gång på gång.
Kritiken kommer i ett politiskt läge där Vänsterpartiet befinner sig i ett vägval. Partiet har under ledning av Nooshi Dadgostar profilerat sig i flera sakfrågor, inte minst arbetsmarknadspolitik och bostadspolitik, men har samtidigt haft svårt att växa i opinionen. De senaste mätningarna visar ett partistöd runt sju procent, långt under de nivåer som SD nådde innan man tog klivet in i regeringsunderlaget.
Molander understryker att vägen till makt sällan är linjär. Det handlar om att bygga uthålliga relationer, förstå motståndarens situation och veta när det är dags att kompromissa – och när det är dags att stå fast. För Vänsterpartiets del handlar det enligt honom om att sluta se sig själva som eviga outsiders och i stället agera som en seriös maktaktör. Frågan är om partiet är berett att göra den resa som SD redan gjort – eller om det även i fortsättningen nöjer sig med rollen som permanent protestparti.
Analysen lär väcka debatt inom både Vänsterpartiet och den bredare vänsterrörelsen, där frågan om samarbete och regeringsmakt länge varit känslig. Molanders slutsats är dock tydlig: vill man ha inflytande måste man vara beredd att spela spelet efter de regler som faktiskt gäller. Allt annat är enligt honom att ge bort makten i förskott.
