Kritiksnack: ”Är trubaduren i tunnelbanan en hjälte eller ett störningsmoment?”

Tunnelbanetrubaduren William Sundman Sääf har beslutat att sluta spela visor i Stockholms tunnelbana. Efter att ha fått ta emot hot och hat tackar han nu för sig. Men uppmärksamheten kring hans avsked har växt till en bredare kulturdebatt om gatumusik, offentlig olydnad och gränserna för vad resenärer ska behöva tolerera i kollektivtrafiken.

Stockholm har länge haft en informell tradition av musicerande i tunnelbanan. Sääf är känd för att framföra visor av Bellman, Taube och Cornelis Vreeswijk, ofta mitt i rusningstid. För en del resenärer är det ett störande moment i en redan stressig vardag. För andra är det en oväntad kulturyttring som gör den annars så effektiva transportsträckan till något annat.

Stockholms tunnelbana brukar kallas världens längsta konstutställning, med konstverk på ett stort antal stationer. Gatumusiken har dock en mer oreglerad plats i systemet – och det är just det oreglerade som nu diskuteras.

I Dagens Nyheters kultursamtal går åsikterna isär. Hanna Fahl säger att hon har hög tolerans för illegal konst och civil olydnad i offentliga rum, men att hon i just det här fallet förstår ordningsvakterna. Hon beskriver Bellman- och Cornelisspelande i tunnelbanan som ungefär lika subversivt som stickningsgraffiti eller flashmobs med körsång: en protestform som är för nöjd med sig själv för att vara riktigt intressant.

Björn Wiman ser annorlunda på saken. Han vill försvara Sääf och understryker att han är en skolad och skicklig trubadur. Wiman kopplar också ilskan mot honom till ett djupare mönster i svensk kultur: ett motstånd mot teater, förställning och allt som kan uppfattas som spektakel. Samma reflex, menar han, fanns i hatet mot Bob Dylan när han tilldelades Nobelpriset i litteratur och i föraktet mot så kallade Dylan-män.

Fahl ser dock en annan tidsmarkör i Sääfs framträdanden. Han har med sig en mikrofon och någon som filmar, och medresenärernas reaktioner blir en del av hans sociala medier-innehåll. Det gör honom inte bara till en trubadur, utan också till en content creator. För den som sitter mittemot kan känslan av att vara med i någon annans video upplevas som påträngande – eller rentav klaustrofobisk.

Mina Asp Romefors är inne på ett liknande spår. Hon beskriver det som obehagligt att tvingas le och lyssna när någon framträder i ett slutet utrymme som en tunnelbanevagn. ”I kollektivtrafiken vill jag inte bli påmind om att jag lever”, säger hon. ”Det är bara en transportsträcka mellan olika livstillstånd.”

Samtidigt finns en annan del av debatten som handlar om stadens identitet. Asp Romefors lyfter fram New York och Berlin som exempel på städer där människor tillåts ha egenheter och där överraskningsmoment är en del av livet. Den tysta instrumentprotest som hölls till Sääfs stöd, och som avlöpte utan ordningsstörning, rörde henne. Hon jämförde den med almkramarna i Kungsträdgården, där medborgare på 1970-talet stoppade huggningen av almarna i centrala Stockholm – en händelse som fått nästan mytisk status som exempel på hur människor kan ta tillbaka staden.

Även näringslivet har engagerat sig. Stockholms handelskammare har föreslagit auditions för gatumusiker under parollen ”trubadur – men med förnuft”. Förslaget handlar om att garantera kvalitet och undvika störningar. Men det väcker också frågor om styrning: Vem ska bestämma vad som är tillräckligt bra? Musikproducenten Anders Bagge nämns ironiskt som en tänkbar domare. Andra pekar på att det spontana, ibland halvlagliga, är just det som gör gatumusiken lockande. Berlins rejvvagnar i tunnelbanan är ett exempel – när något blir sanktionerat uppifrån förlorar det sin udd.

Att just SL hamnat i skottlinjen är ingen slump. SL ansvarar för Stockholms kollektivtrafik och ska samtidigt upprätthålla ordning i tunnelbanan. Sääfs fall har blivit en symbol för hur den avvägningen kan slå. Peter Hellman har i en kommentar skrivit att SL borde be trubaduren om ursäkt. Lisa Magnusson har konstaterat att han kastades ut trots att ingen klagat.

Vad Sääf gör härnäst är ännu inte känt. Hanna Fahl tror att han kommer stärkt ur debatten. Hon påpekar att den svenska visscenen är livskraftig och spår att han får Cornelispriset – det svenska vispriset uppkallat efter Cornelis Vreeswijk – senast 2028. Björn Wiman är tveksam. Han hänvisar till myten om Orfeus, som slets i stycken av rasande backanter – men vars huvud fortsatte att sjunga.